ÅRETS BLOGGARE ÅR 2017?

Den finlandssvenska ankdammen är väldigt liten vilket betyder att den finlandssvenska bloggvärlden är typ mikroskopiskt liten. Jag medger att jag inte aktivt läser varken bloggelitens eller andra bloggares bloggar, men jag har ändå någotlunda koll på vad som händer i bloggvärlden. 

På grund av den mikroskopiskt lilla världen är det kanske inte så konstigt att den numera traditionsenliga Blogg Galan också blivit ett forum där blogg grädden samlas. Många drömmer om att bli kända bloggare, men priserna tycks ju gå hem till samma adresser. I alla fall är det ju så för Carola och Amanda. Båda kvinnorna har nu vunnit pris två år i rad. Och visst, båda har ju bra bloggar och trogna läsare, men intressantare skulle det vara ifall det vore mer variation i den finlandssvenska bloggvärlden. Och nu kommer någon påpeka att dessa två vunnit sina två priser i olika kategorier, hey hello I know, men ändå. Det finns så många finlandssvenska stjärnor som också är värda ett pris. T.ex. jag själv, nå nej skämt, men nästan.

Då det handlar om elit och grädde blir jag lätt provocerad eftersom jag inte förstår varför det alltid måste uppstå en elit och en grädde. Som om bara eliten eller grädden skulle spela någon roll. 

Jag läste för ett x antal månader sedan ett inlägg om att det egentligen är så lätt att få pris i en blogg gala och att nästan vem som helst kan bli en känd bloggare i dagens värld. Inom Projekt-Jeanette tändes genast en glöd och jag märkte att jag någonstans djupt, djupt inne i mitt omedvetande la upp ett mål för mig själv: "Tänk om år 2017 är mitt bloggår". Jag tycker att alla ljuger som säger att de enbart bloggar för sin egen skull, get real! Jag bloggar för min egen skull OCH självklart hoppas jag också att mina tankar och budskap skall nå till en större publik. 

I inlägget radade man då upp typ dom viktigaste punkterna för att kunna få en stor publik och nå synlighet med sin blogg. Viktigaste av allt är typ att producera aktivt inlägg och det är där jag känner att målet för att bli nominerad i blogg galan 2017 kan bli allt för stort. Jag har allvarligt många gånger funderat på ifall inte de största bloggarna har ett heltidsarbete, påriktigt? Det kan komma flera inlägg per dag och då kan jag fundera "herregud har du inget annat att göra än att blogga?". Min blogg är viktig för mig men jag måste nog också ta hand om andra delområden i mitt liv.

Jag vet att jag har läsare och jag vet vad som lockar folk. Det är mina provocerande texter som får mest läsare, t.ex. mitt inlägg om socker och barn. Men tanken om att måsta producera provocerande texter dagligen känns lite omöjlig. Alltså antagligen skulle det kunna vara möjligt om jag prioriterade det så, så vem fan vet? Kanske är jag nominerad i någon kategori i blogg galan år 2017. 

Många skriver säkert tidsinställda texter, så jag förstår ju nog att ni håller på med annat också än era bloggar. Men själv föredrar jag färska bloggtexter. Tidsinlägg är inte rikigt min grej.

Nu är det säkert flera av er som tycker jag är elak och hemsk, men det enda är att jag efterlyser mer variation och en större finlandssvensk bloggarena. Det är allt och det är inte elakt eller hemskt. Ibland måste någon bara våga säga sanningen rakt ut.

Publicerad 15.01.2017 kl. 17:53

ATT ÄLSKA PRODUKTIVITET

Här sitter jag med mitt cola glas och det känns så bra. Om det är något jag älskar så är det produktiva dagar. Att känna att man faktiskt varit effektiv och gjort nytta under dagen, det är då jag mår som bäst i vardagen. Det att man går på jobb varje dag är ju också något, men jag känner ofta att jag måste göra något annat också för att det faktiskt skall vara en lyckad dag. Det kan vara allt från att göra hemsysslor till att studera. 

Jag som har fullt upp här livet så skulle man kanske kunna tro att jag har produktiva dagar varje dag men nähe så är det verkligen inte! Det går i perioder. Den här veckan t.ex. har varit helt hopplös. Varje dag då jag kommit hem från jobbet har jag slängt mig på soffan och tagit flera timmars tupplurar. Jag har känt mig så slut! Och det är just sådana dagar som får mig att känna mig så skit. Man vet att man har tusen saker att göra men inget blir gjort när man bara tar långa naps. Men så måste det också få vara  ibland. Det går ju i perioder som sagt. Då jag inte är produktiv känner jag en äcklig ångest och stress över att inte få saker och ting gjorda, det är ibland ganska jobbigt och hör ihop med mitt superwoman-syndrom, tror jag.

Att älska produktivitet och känna sig nöjd enbart då när man gjort en massa grejer kan ju vara lite skadligt också. Man börjar kräva ganska mycket av sig själv och nöjer sig inte med mindre. När jag börjar kräva för mycket av mig själv och mina to-do-listor blir allt för långa är det oftast som jag blir väldigt trött och mina kvällar slutar i timmars napping. Men jag tillåter mig ändå att ha sådana kvällar nu och då. Jag klarar mig ändå alltid och får allting gjort i tid. Det är tur att jag är effektiv på det sättet, sista minuten effektiv ibland också!

Idag har jag hållit på med en skoluppgift i timmar. Man skulle göra en podd i Kristendomens historia. I min podd berättade jag om Paavo Ruotsalainen, ganska roligt var det egentligen. Har lyssnat på podden flera gånger, tycker min egen röst är så behaglig haha! Efter det var jag ute och gå i en timme, det var jätteskönt att röra på sig. Mera av sådant tack.

Nu ska vi snart få gäster, min syster och hennes man. Jag ska unna mig allt möjligt gott och fortsätta dricka cokis.

Publicerad 07.01.2017 kl. 16:53

SÅ KÄNNS ETT TERRORDÅD

Världen har inte blivit bättre år 2017, allting fortsätter i samma spår vilket inte är någon nyhet i sig. Dock fick jag för första gången känna hur det skulle vara ifall ett terrordåd skulle inträffa i mitt eget hemland.

Det var nyår, lördag 31.12.2016. Jag hade nyss kommit in på apoteket här i hemmaknutarna. Jag hade tagit en kölapp och stod och väntade på min tur till disken. Min syster skickar på whatsapp i vår familjegrupp en artikel, rubriken löd "Bil kört över människor i Helsingfors". Just där i den sekunden blev jag jävligt skräckslagen, min spontana reaktion var att jag skulle ha villat skrika rakt ut "VITTU DET ÄR TERRORDÅD HÄR I HELSINGFORS!" Jag kände hur min puls blev snabbare och jag kände att tårarna inte var långt ifrån. Det blev min tur att komma till disken så jag hann inte läsa artikeln. Jag var rastlös och ville bara bli snabbt färdig inne på apoteket. Som tur tog det inte länge, jag försökte ge ett leende, tackade för mig och gick ut på gatan.

Jag tog fram artikeln och läste att i alla fall tre människor skadats allvarligt. Med tanke på dåden i Berlin och Nizza och rubriken så tänkte jag ju självklart att det var frågan om samma fenomen, där fick tidningarna mig i fällan. Jag tänkte "okej, det är inte lika stort dåd men ett dåd ändå". Jag var livrädd och sprang hem, det enda jag kunde tänka på att jag ville komma så snabbt som möjligt hem till Måns. Whatsappade honom att det pågick ett terrordåd och så började jag springa. Var enda bil på gatan kändes otäck och det kändes som om alla bilar snart skulle vända in på trottoaren och köra över oss. Hittills hade jag fått veta att det varit en personbil som kört över i alla fall tre människor i Hertonäs i Helsingfors. 

När jag kom hem började tårarna rinna och jag förklarade upprört för Måns vad som hade hänt. Jag satte mig i soffan och grät nästan i en timme. Jag kunde inte tänka på något annat än hur förbannad jag var över att jag inte längre i mitt hemland kunde gå trygg på gatorna. Vart fan i  vilken världsknut skall man nu riktigt ta och flytta? Jag läste hela tiden Iltalehti som uppdaterade om det hända. Småningom började jag lugna ner mig då tidningen fick mer fakta om det som egentligen hänt. Polisen höll på och bli mer och mer övertygad om att det handlade om ett olycksfall där föraren antagligen hade fått ett sjukanfall och tappat kontrollen över bilen. Okej, det var inget terrordåd, den här gången. Men det skulle ha kunna vara det. Jag var så jävligt rädd, alldeles alldeles alldeles jätterädd påriktigt! Och jag tänkte, så där måste det kännas för alla de människor som bor i de städer här i Europa där det varit terrordåd. Man blir så jävla rädd.

Idag på morgonen då jag vaknade läste jag tidningen till först och vad fan får man läsa? Jo det har varit ett terrordåd i Istanbul på en nattklubb. Jag vet inte ens mera vad man skall tänka om dessa terrordåd som är vår vardag. Man blir så jävla förbannad och inget finns det man egentligen kan göra, det är bara att acceptera att vår värld är och kommer vara svart som sot år 2017.

Publicerad 01.01.2017 kl. 17:34

MINA TOPPAR OCH FLOPPAR ÅR 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Jag gifte mig! Det har jag aldrig gjort förut och hoppas att jag aldrig mera gör heller. Det var det finaste och mest perfekta bröllop någonsin, jag fick min Måns.

Genomdrev du någon stor förändring?

Kanske inte en så stor men ändå en förändring. Jag kände mig ganska missnöjd med mitt arbete och hade världens ångest övet det, mådde inte alls bra. Så jag sa upp mig från ett välbetalt jobb och sökte mig tillbaka till dagvårdsbranschen. Det bästa beslutet någonsin. Blev en totalt ny människa och kände mig lycklig igen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej och tur det, annars skulle man ju få världens press!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

2.7 självklart!

Dog någon som stod dig nära?

Nej och det är ju skönt.

Vilka länder besökte du?

Det här är roligt! Jag besökte Japan, Danmark, Holland, Frankrike, Tyskland, Sverige och kanske Estland. Tänk så många länder!

Bästa köpet?

Jag väljer här kanske brudklänningen. Den var så himla fin och jag kände mig som en prinsessa. Den skrek Jeanette på alla håll och kanter.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det var mycket som gjorde mig glad: bröllopet, bröllopsresan, mitt nya jobb och att jag kom in på magistersutbildningen, det är nog deffo mina toppar år 2016.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?

Ja alltså GUD jag vill ha mer träningsdisciplin!!! Hur kan det vara så svårt!? Jag är bestämd och duktig på allt annat än att TRÄNA. Flera träningsdagar ska det definitivt vara år 2017!

Vad önskar du att du gjort mer?

Nå ööööö TRÄNAT!

Vad önskar du att du gjort mindre?

Egentligen finns det inget jag önskat att jag gjort mindre av.

Bästa boken du läste i år?

Ja tyvärr har det nog blivit allt för få böcker i år, har inget bra att komma med.

Favoritprogram på TV?

Skavlan, På spåret, På resande not och Efter Nio. Märks det att vi tycker om att sitta i soffan och kolla på tv med Måns?

Största musikaliska upptäckten?

Ja alltså Sabina Ddumba är fan grym! Hon har säkert dykt upp tidigare än 2016 men jag har inte rikitgt koll på sådant. Men hon har varit min stora musikaliska upptäckt år 2016.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?

Att jag fick resa till Japan och att jag blev vice föreståndare, det ni!

Största framgång på det privata planet?

Att jag gifte mig och kom in på magistersutbildningen.

Vad spenderade du mest pengar på?

Nå sanningen är ju nog att jag spenderat mest pengar på att spara till boende och bröllop. Men bortsett från det så har mina pengar mest gått till kläder och donkken, deffo! Skäms inte alls!

Något du önskade dig och fick?

Jag önskade mig myskläder och presentkort och det fick jag i alla fall.

Något du önskade dig och inte fick?

Jag är tacksam för allt jag får. Önskar mig egentligen inte så mycket utan får mer än vad jag önskar.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Bra fråga, det var längesen. Jag ordnade födelsedagskaffe hemma hos oss, ganska tråkigt. Därför tänker jag slå på stort år 2017!

Vad fick dig att må bra?

Att jag bytte jobb och all tid med min underbara man.

Vem saknade du?

Inga personer men jag har saknat Sverige många, många gånger.

De bästa nya människorna du träffade?

Zero

Mest stolt över?

Att jag varit så ambitiös och verkligen försöker nå framåt hela tiden. Blev vald till styrelsen för Svenska Barnträdgårdslärarföreningen, det är jag stolt över.

Högsta önskan just nu?

Att ett mirakel händer nästa år. Må högre makter veta vad det miraklet är.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Nå helvete TRÄNA det är ett som är säkert. Kanske äta mindre på donkken? Men bara kanske.

Publicerad 29.12.2016 kl. 20:18

TRÖTT PÅ ATT VARA FÖR UNG

 

Ja, Gud ja! Åldersdiskriminering hörni! Jag är 23 år och har redan flera gånger blivit åldersdiskriminerad. Att vara en ung kvinna som är ambitiös och på vägen att bli framgångsrik är fan inte enkelt. Och jag kan nog nästan påstå att det är tusen gånger jobbigare att vara en ung, framgångsrik KVINNA än att vara en ung, framgångsrik MAN. Så är det bara.

Det som jag är mest trött på är att så många människor verkligen innerst inne tror så starkt på att bara för att man är ung så har man A) ingen livserfarenhet, B) ingen kompetens överhuvudtaget och C) att man inte vet något.

Ja okej, jag har inte samma livserfarenhet som en 50-åring men ta mig fan det betyder ändå inte att jag inte skulle ha NÅGON livserfarenhet alls. Det känns många gånger som om man är tvungen att rabbla upp sin hela livshistoria och det svåra man gått igenom för att man skall kunna få någon respekt eller få människor att inse att man nog har varit med om ett och annat TROTS att man "bara" är 23 år.

Så vill jag också påpeka att ålder och kompetens verkligen inte går hand i hand, inte en sekund! Om jag nu tänker på min egen bransch och mitt eget yrke: det finns de som har jobbat i 30 år och är medelålders men som verkligen inte är kompetenta för sitt arbete. Det finns faktiskt unga, nyexaminerade som klarar av barnträdgårdsläraryrket tusen gånger bättre än en gamyl. Så är det självkart inte svartvitt utan det går också vice versa.

Bara för att man är ung så betyder det inte att man inte kan något eller vet något. Ordspråket "don't judge a book by it's cover" stämmer så in i norden, det är sant till hundra procent. Jag tycker att det faktiskt är synd att inte samhället inser hur bra det är med unga och ambitiösa människor. Alla kan vi inte vara medelålders och redan ha en lång arbetserfarenhet, någon gång måste man ta risken och anställa t.ex. en ung chef. En ung chef kan vara bättre än tio äldre chefer. Jag har blivit en gång nekad ett chefsjobb bara för att jag är ung, de andra arbetarna skulle "ha haft svårt med en så mycket yngre chef". In my ass påriktigt, fy fan vad äckligt!

Jag är verkligen trött på att få höra hur ung jag är och hur jag ännu har hela livet framför mig. Ja tack, jag vet det riktigt bra själv utan att alla behöver påminna mig om det hela tiden. Bara för att jag är ung betyder inte att jag inte kan ta för mig, vara företagsam och göra en skillnad här i livet.

Den här låten med Sabina Ddumba är SÅ bra och prickar mitt i. Dock handlar låten enbart om kärlek men budskapet gäller allt här i livet. Att vara ung borde anses som en fördel, inte som ett hinder. Så ta för er och kämpa!

Publicerad 29.12.2016 kl. 19:10

DEN ODUGLIGASTE MÄNNISKAN PÅ JORDEN

Ja hej bloggen, kul att träffa dig också! Här har det minsann varit tyst även om tankarna inte är det. Bloggen är bara en av de tusen saker jag har dåligt samvete för.

Det är bara två veckor till jul och jag påminns över hur dålig jag är som människa. Två veckor till jul och vi har inte ett endaste ett julpynt hemma. Eller jo, två stickade tomtar som mamma hämtade, utan dem skulle det vara så ojuligt som det bara kan vara. 

Jag har alltid älskat julen och har alltid gått och väntat på julafton med ett pirr i magen. Men i år har tiden bara flugit iväg och nu känns det som om det inte är någon idé mera att börja julpynta, vi är ju inte ens hemma på julen.

Jag hinner nuförtiden inte mera pynta alls, varken på påsken eller på halloween. Allt är bara dött, dött, dött. Man känner sig så dålig som människa då. Mamma pyntar alltid massor hemma, så har det varit sen jag var liten. Så på något sätt känner man en press med att man borde pynta. Det är denna materialistiska värld som sätter en sådan onödig press på människor.

Inte hinner vi med Måns gå på gymmet heller. Vi var så taggade i augusti och det började så bra, men sen började tiden ta slut och nu hinner vi dit aldrig. En till grej att ha dåligt samvete för. Och visst, jag vet. Det handlar om att prioritera saker och ordna tid, men jävla kristendomens historia tar all tid i veckan. Tänk att en kurs kan göra så att man känner sig som den odugligaste människan på jorden. Tips! Läs aldrig kristendomens historia, om ni vill behålla ert liv.

Julklappar har jag i alla fall skaffat. Bara två kvar att skaffa, så där har jag ändå lyckats med något. Nästa år ska nog pyntets år, då ska jag pynta alla högtider. Det ska pyntas så in i norden. Det sa jag förra året säkert också.

Publicerad 11.12.2016 kl. 19:46

FÖRSTA, ANDRA, TIOENDE VARNINGEN!

Idag fann jag tid för bloggen och idag ska jag skriva om varningar för barn. Som barnträdgårdslärare får man dela ut ganska mycket varningar ibland, känns det som. Speciellt då man har trotsiga barn eller barn som först har börjat på daghem, eller så är det en kombination av båda. Det var nu i höstas som jag faktiskt blev uppmärksam ordentligt för det här med varningar för barn.

Varningar och konsekvenser hänger ihop. Ibland verkar det också som om varningar blir mer som hot. Så kan det också vara så att varningar egentligen bara blir tomma ord, det händer aldrig någon konsekvens och då lär sig heller inte barnet något. Man kan inte använda orden "om du inte nu slutar så då..." Det betyder ingenting om det aldrig blir någon konskekvens. Någon kanske undrar, behövs det då varningar? Och jag anser att jo det behövs. Finns det regler så behövs det också varningar. Genom att ge en varning ger man möjligheten till barnet att kunna förbättra sitt beteende utan att behöva känna en konsekvens, och konsekvenserna skall ju inte vara en belöning utan konsekvensen finns till för att visa barnet var gränsen går. Konsekvensen är inte en bestraffning, även om det kan verka så, utan konsekvenserna finns faktiskt till för att lära barnet var gränsen går. Skulle man ha en hel daghemsgrupp med gränslösa barn skulle det bara bli kaos. Därför behövs det regler, varningar och konsekvenser. Då barnet får känna på en konsekvens lär barnet också att reglerna finns för att man skall följa dem och respektera dem så att alla har det bra. Regler finns inte till för att göra det tråkigt för någon. Det är också viktigt att förklara för barnen.

Nå hurudana varningar skall man då ge och hur många varningar skall man ha? Jag har för mig att jag hört någonstans om att man skall ge tre varningar och efter det blir det en konsekvens. Nå, jag har nu under min tid på daghem kommit underfund med att tre varningar egentligen är ganska mycket och det fungerar inte alltid. Dessutom kan det bli ganska tjatigt i längden om du skall hålla på med att "detta är din första varning, detta är din andra varning, detta är din tredje varning". Ett litet barn tappar räkningen och blir bara bara förvirrad och förstår nödvändigtvis inte vad man menar med en, två eller tre varningar. Därför brukar jag själv använda mig av att ge en varning, då berättar jag för barnet varför jag ger en varning och hur jag vill att barnet skall bete sig eller vad jag vill att barnet istället ska göra. Så brukar jag säga att ifall jag ännu en gång måste säga till så händer då något. Här är det också viktigt att vid det skedet som man ger en varning skall man då också redan tala om för barnet vad konsekvensen kommer att vara. T.ex. om barnet sitter vid matbordet och leker med kniven och gaffeln och bankar med glaset i bordet, så brukar jag säga "besticken skall ligga på bordet och glaset likaså, de är inte leksaker, om du inte låter dem vara måste jag ta dem ifrån dig tills maten kommer". Då har jag berättat varför man inte kan göra så och vad som kommer hända om det inte slutar. Man skall ha det klart för sig vad konsekvensen är så att det händer att varningarna blir hot och inget händer egentligen.

Det kan kännas hårt att barnen skall behöva känna på någon konsekvens men tro mig, det behövs. Det är faktiskt för barnets bästa. Det är inte barnen som skall köra över, utan reglerna och ett gott beteende är något som alla skall följa. Barn testar gränser hela tiden och då behövs det bestämda vuxna.

Jag upplever att många föräldrar idag känner ett större behov av att vara kompis med sina barn än att vara trygga föräldrar som vågar sätta gränser. Då blir det ju svårt för barnet när daghemmet är det enda stället där man måste ha regler och får motgångar. Detta är också orsaken till att man känner sig tvungen som barnträdgårdslärare att förklara och berätta varför Pelle måste vänta sist vid bordet eller varför Kalles mjukisdjur togs bort under vilan. Och det är klart, man skall berätta om barnets dag, men om man är tvungen att måsta berätta om varje lilla sak som gått snett så blir det ju bara jobbigt för alla. Men om man inte gör det, kan föräldrarna följande dag komma sura och fråga varför Kalle inte fått mat på dagis när barnet har berättat en helt annan story än vad som egentligen hänt.

Men summa sumarum, VÅGA SÄTTA GRÄNSER och tänk inte att ni är elaka eller hemska bara för att barnet känner av en konskekvens, i det långa loppet kommer det bara göra barnet till en bättre individ.  

Publicerad 01.11.2016 kl. 17:37

I DE MÖRKASTE AV STUNDER

Söndagkväll klockan 18 och jag kan äntligen pusta ut. Jag har precis skrivit klart en essä i flickforskning och nu kan jag njuta av lite ledighet. Tills det blir måndag morgon och en ny arbetsdag väntar och som inte slutar då klockan ringer 17. Utan den fortsätter med en till essä i kristendomens historia.

Men tills dess ska jag njuta av att vara ledig. Jag ska äta chips, ligga på soffan och kolla på film. Man ska ta vara på dessa stunder för dessa lediga stunder är allt för få för tillfället.

Det är i de mörkaste av stunder man känner sig svag och tänker "är det här jävla slitet verkligen värt det?". Det är en fråga jag ställt mig själv mig många gånger den senaste tiden. Även om jag vet att det här är bara tillfälligt och även om jag någonstans djupt, djupt i mitt medvetande vet att det antagligen kommer vara så jävla värt det, så kan även den starkaste av människor känna sig svag och undra om det här jävla slitet verkligen är värt det.

Min familj har många gånger påpekat hur två människor som arbetar heltid inte kan ha råd med dittan och dattan. Nå, sparar man till lägenhet på allvar så har man inte råd med just någonting. Är man tvungen att vara tjänstledig två dagar per månad så är lönen inget att hänga i julgranen. Sanningen är att jag aldrig varit så här "fattig", inte ens under min studietid då jag studerade till barnträdgårdslärare. Fattig är jag ju inte på det sättet, eftersom jag har råd att sätta en stor summa pengar på bostadskontot varje månad och betalar hemska summor tillbaka till FPA, men fattig i den bemärkelsen att det som blir över är verkligen inget att hänga i julgranen. Men det är bara tillfälligt, det kunde vara mycket hemskare saker att tacklas med.

Det är också många som frågat mig "alltså hur orkar du med allt, hur har du tid?". Och då menar dom självklart hur jag hinner med heltidsjobb, magister studier och ett freelance jobb. Ja, hur orkar jag? Jag tycker det är roligt och jag älskar att ha många saker på gång samtidigt. Men under den här veckan har jag sagt flera gånger "VITTU jag orkar inte!". Och jag säger det för jag har varit så jävla trött och det finns hela tiden något som borde skrivas eller läsas. Även om jag tar lediga kvällar och tar långa tupplurer fast jag egentligen inte borde, så känns det ibland att man blir galen när det inte finns tillräckligt med fritid. Men sen igen, det här är bara tillfälligt. Våren kommer redan vara betydligt lättare och då kommer jag högst antagligen sitta och rulla på tummarna när det finns så mycket tid.

Men det är bara i de mörkaste av stunderna som det känns så här. Det är bara då när man ser hur alla andra reser runt omkring, hur alla andra redan har sin egna lägenhet eller sitt hus, eller när alla andra redan har en maffig lön. Det är endast då som det känns hopplöst och som tur är det inte ofta det känns så.

Om 5 år kommer jag stå där i min stilrena lägenhet med världens snyggaste outfit, planera vår följande resa och vara så stolt över att ha ett jobb som betalar mig bättre än nu. Då kommer det kännas varmt om hjärtat och jag kommer tänka att det var så JÄVLA värt det, vi lyckades!

Publicerad 23.10.2016 kl. 17:59

FLICKFORSKNINGEN SÅ HÄR LÅNGT

Jag har ganska fullt upp i mitt liv kan man säga. Två jobb och studier. Ordet liv existerar egentligen inte för tillfället i min värld, liv så som i fritid och roliga saker. Nog för att studierna och jobb är roligt, men ni kanske förstår vad jag menar.

En kurs som jag går nu handlar om flickforskning, kursen heter Från flätor till flickmakt. I och med mitt yrke som barnträdgårdslärare är jag väldigt intresserad av genus. Men som en stark kvinna och en kvinna som vill satsa på en egen karriär och som en kvinna som har svårt med normer och stereotypi, är jag väldigt intresserad just också av flickforskningen.

Här är mina tankar om flickforskningen hittills. Mina tankar baserar sig på lästa texter, det kanske ni bör veta eftersom jag hänvisar till "texter".

______________________________________________

Det som jag fäste min uppmärksamhet mest vid var just flickans osynliget genom tiderna. Jag tycker att tankesättet att flickan inte var tillräckligt "intressant" att forska är förnedrande och kränkande. Men kränkning av flickor är vi ju så vana vid i detta samhälle, tyvärr.

Då det forskas och diskuteras kring flickans sexualitet ur ett samhälleligt och ett politiskt perspektiv lyftes det ofta fram feminism och lesbiska kvinnor. Som om det betydde att flickans/kvinnans sexualitet enbart betyder att man antingen är heterosexuell eller lesbisk. Är man feminist förknippas det ofta också med att man då "måste" vara lesbisk.

Ett annat perspektiv som också ofta lyfts fram om kvinnan är moderskapet. Kvinnan skall vara den goda mamman som tar hand om barnen, hushållet o.s.v. Kvinnan anses ska ha det moderliga i sig och klara av det som om det vore något medfött, som om kvinnan är så hjälplös att hon inget annat kan än att ta hand om barn. Kvinnor som vill vara mammor men också ha en karriär anses vara egoistiska och saknar moderskärlek. Ska det vara verkligen så i detta också, antingen eller, än en gång.

Även om flickforskningen gjorde sitt stora genombrott så sent som på 90-talet är det ju ändå vissa saker som går sakta men säkert framåt. Vi har ju ändå starka kvinnor i samhället och världen som trots mycket motstånd lyckats och nått framgång. Finland har ju haft en kvinnlig president Tarja Halonen, andra framgångsrika kvinnor i världen är ju t.ex. Oprah Winfrey, Angela Merkel, Hillary Clinton, bara för att nämna några kända namn. Det som jag tycker att vore intressant är att ta reda på ifall det ligger något gemensamt bland starka, framgångsrika kvinnor. Är det så att bara "en viss sorts" kvinnor har vad det krävs för att få sin röst hörd och bli tagen på allvar, och vad är i så fall dessa faktorer/personlighetsdrag som behövs?

Den flickan som texterna lyfter fram är just en stereotypsik flicka. En flicka som är hjälplös och behöver en hjälte. Flickan är = Spice Girls, hjärtesorg, tonårsgraviditet, rosa älskande, hästtjej. Var är i så fall mångfaldet som diskuteras?

______________________________________________

Vad väcker detta för tankar hos dig?

 

 

Publicerad 05.10.2016 kl. 21:50

FRÅN FLICKVÄN TILL FRU

Som tonåring skulle jag gärna ha hört eller läst någon annans berättelse om att det finns andra som är blyga och livrädda, att man är det i tonåren men det behöver inte sitta i livet ut.

Vi kan börja i tidernas begynnelse. Jag fick min första puss då jag gick i 4:an eller kanske var det 3:an, men det var i alla fall en kille som heter Oskar. Mitt på skolgården i ösregn. Efteråt informerade jag mina vänner att jag aldrig mera tänker tvätta mina läppar. Så ljuvligt var det. Jag kom in i puberteten väldigt tidigt och min första mens fick jag då jag var 10 år. Kan ni förstå, 10 år! Dom andra flickorna i klassen satt hemma och böt klänningar på sina barbiedockor medan jag satt på toaletten, böt binda och käkade värktabletter för att jag hade mensvärk. Jag var säker på att mitt liv var över och att jag inte mera kunde vara barn.

Just på grund av att jag kom in i puberteten tidigt så utvecklades ju också mina former väldigt tidigt. Jag hade rumpa och enorma bröst redan i tredje klass. Jag såg ut som en riktig kvinna medan mina vänner var plankor och visste inget om könshår. Tänk i så olika världar man kan leva! Ni kan säkert också tänka er hur killarna kollade på mig, speciellt då jag var den enda i min klass som hade guppande bröst och en rörande rumpa. Detta ledde ju visserligen till att killarna började visa intresse för mig och min första "pojkvän" hade jag då jag var i 3:an eller 4:an, med samma kille som gav mig min första puss. På lågstadiet hade jag enbart "tekstarisuhteita", ni kanske vet. Man skickar bara sms men gör inget tillsammans. Det är ju förståeligt, man är ju bara ett barn. Då jag gick i 5:an blev jag ihop men en kille som gick i 6:an. Det var STORT, jag var ju med en äldre kille!

Så här var jag som flickvän från lågstadiet ända in till början på gymnasiet:

(och ja, man är ju ingen seriös flickvän på lågstadiet men det är en viktig del av identitetsutvecklingen enligt mig)

- Jag var SKIT nervös av att vara på tumis hemma hos någondera med killen. Jag kunde nog skicka en massa sms men HERREGUD då man egentligen skulle träffas. Har inhibera så många tiotals träffar och gett dom underligaste orsakerna, voi stackars alla dem som jag bara spelat med på grund av att jag bara varit så jävla nervös.

- Att äta framför en kille var ABSOLUT inte något som fanns i min världsbok. Har aldrig riktigt förstått varifrån det kommit men jag vågade verkligen inte äta framför killar. Gissa var jag vrålhungrig!

- Toalettbesök och pruttar var absolut inte heller något som fanns i min världsbok. Gissa hade jag en massa luft i magen efteråt då jag någon gång samlat på mig mod att faktiskt träffa en kille!

- Att vara utan smink var ett evigt dilemma, har alltid haft ett behov av att se perfekt ut i killarnas ögon. Har sovit många nätter med smink bara för att jag varit rädd att visa mig utan smink. Så jävla sjukt!

I gymnasiet började jag sällskapa i ett mer seriöst förhållande, tappade min oskuld och kunde äntligen släppa mina spärrar. Tack och lov för jag var ju redan lite orolig över att det var något fel på mig.

En annan störande sida som jag haft som flickvän är att jag ofta startade gräl. Ibland kändes det som att jag startade gräl bara för att gräla, det var mitt sätt att få uppmärksamhet. Men så träffade jag Måns och märkte att han var precis som jag. Han kunde starta gräl av absolut ingenting och då såg jag mig själv i honom. Jag insåg då att jag måste sluta med det beteende för jag måste ju handskas med det från hans sida. Jag kommer ihåg att jag talade om det här för honom och ju djupare vår relation blev, så kom vi också ifrån det beteendet.

Min relation med Måns har faktiskt utvecklat mig så mycket. Förstås har mina tidigare erfarenheter också spelat in en roll men tillsammans med Måns känns det som att jag fått utvecklats och nu fått blomstra som fru. Livet är nog en intressant resa. Att blicka bakåt ibland känns bra, då ser man att man nog hela tiden går framåt.

Publicerad 29.09.2016 kl. 19:23

GER DU KRITIK BLIR DU ETT SVART FÅR

Så kändes det i alla fall förra veckan då jag var på kurs.

Kursen handlar om ett arbetssätt och är riktigt bra, men jag hör inte till dem som bara sitter och nickar och sväljer allt jag hör. Då metoden baserar sig på väldigt gammal forskning och då verkligheten ser helt annorlunda ut än vad det i teorin ska vara, så tycker jag att det är helt friskt att ge lite kritik och få ifrågasätta metoden. Det att man ger kritik och ifrågasätter betyder ju ingalunda att man inte kommer arbeta enligt denna metod. Att ifrågasätta och ge kritik är ett försök till att öppna upp till diskussion och få människor att tänka på olika sätt. Ingenting utvecklas ju om alla bara sitter och nickar och sväljer allt.

Den ena kursledaren tyckte helt tydligt att det inte var bra att ha en kursmedlem som är ifrågasättande och vågar ge kritik. Jag satt länge och funderade ifall jag vågar säga något. Jag hade ju märkt ganska snabbt att de andra på kursen inte riktigt tyckte som jag, i alla fall var det ingen som sa det högt i så fall. Men jag öppnade ändå min mun, vi har ju faktiskt alla rätt till vår egen åsikt. Dessutom som vuxen och dessutom som kursledare skall man nog kunna ta emot lite kritik. Men jag kände mig verkligen som ett svart får efteråt.

Jag tycker att det är jättesynd att fortfarande år 2016 anses det oacceptabelt då någon ifrågasätter eller ser kritiskt på något. Hur i all sin värld ska den här världen gå framåt om ingen öppnar sin mun? Vi kan ju omöjligen alltid vara av samma åsikt och diskussion är väl alltid hälsosamt? Tydligen är människor så rädda, att ifall man ser kritiskt på något, så betyder det automatiskt att man inte kommer arbeta enligt den arbetsmodellen eller kommer göra den uppgiften. Men det är ju inte alls det det handlar om. Vi måste väl se på saker och ting från olika synvinklar och kunna diskutera svåra saker. 

Även om jag kände mig som ett svart får är jag ändå stolt över mig själv att jag vågade säga min åsikt. Tänk att det skall behöva vara så vridet att man måste "våga" säga sin åsikt. Tydligen ska det behöva krävas ett visst självförtroende för att man skall våga uttrycka sig. Det om något är ju helt fel!

Publicerad 25.09.2016 kl. 20:20

FÖREBYGGANDE ARBETE I ETT FÖRHÅLLANDE

I mitt inlägg här skrev jag ju att jag tyckte det var så himla oromantiskt att tänka på vad man skall göra för att vårt äktenskap inte skall sluta i en skilsmässa. Även om det var oromantiskt så var det ju också bra.

Jag och Måns talar mycket om allt mellan himmel och jord. Så vi har också talat om hur vi ska göra för att vårt förhållande och äktenskap skall hållas fräscht och utvecklas. Vi har ju ändå en hel massa år framför oss!!

För mig är otrohet nästan det värsta man kan göra mot sin partner. Eller kanske inte nästan utan det är det hemskaste och fulaste man kan göra. Där går min gräns! Bakom en otrohet finns oftast mycket andra problem. Det är ju inte som om man bara besluter sig om att nu fan ska jag gå och knulla någon annan, utan det är ofta en rad andra problem som gör att man tar det beslutet. Vad problemen nu än må vara, tycker jag att otrohet är det lägsta man kan göra, tanken av att gå bakom ryggen på den andra och söndra det man byggt tillsammans, usch! Förtroendet för den andra sjunker ju till noll på direkten. Som tur är, är Måns av samma åsikt med mig. Jag tror att det är viktigt att dela åsikt i den här grejen.

Här är några tips på vad och hur man kan göra för att ha ett gott och sunt förhållande:

Datenights - Jag tycker det är viktigt att man prickar in en datenight i kalendern lite nu och då. Man stiger ut från vardagen, klär upp sig lite extra och gör något tillsammans. På datenighten är det bara du och din partner, man uppmärksammar varandra och finns bara där i stunden. Man kan göra det lite extra pirrigt med att bestämma att ni träffas på stan någonstans istället för att ni far samtidigt hemifrån. Möt upp varandra och få den där datenight känslan påriktigt!

Egentid - Även om man är ett par är det SÅ viktigt med egentid. Båda två ska få ha egentid. Om man bara är tillsammans och gör precis allting tillsammans så blir man ju vansinnig i slutändan. Gör något som bara DU tycker, unna dig själv och njut av att få vara ensam ibland. Det är också oerhört viktigt att båda håller kvar sina egna liv, sina egna intressen och sina egna vänner. Man behöver utvecklas som par men man behöver också utvecklas som människa. 

Sex och beröring - Knulla och knulla i mängder! Var lekfulla och var lite dirty imellan, det om något piggar nog upp förhållandet och tillvaron. Passionerat sex skapar en connection mellan dig och din partner. Beröring i vardagen är också jätteviktig. Ge en kram nu och då, ge en kyss när ni möts i hallen eller när ni lagar mat i köket. Beröring ger tillfredsställelse och håller nyfikenheten uppe. Människan behöver beröring för att psykiskt må bra!

Kommunikation - Nyckeln till ett lyckligt förhållande är kommunikation. Tala med varandra och var intresserade av varandra. Öppna upp och berätta hur du mår. Berätta om dina inressen, dina drömmar och dina tankar. Kom ihåg att det också är lika viktigt att Du lyssnar på din partner. Våga tala om svåra saker, lyft katten på bordet då det behövs! Det är då ni utvecklas som ett par.

Dela på bördan - Dela allt ni kan. Dela på hushållsarbeten, dela på matlagningen, dela på räkningar. I ett förhållande är ni två och båda behöver göra lika mycket. Det är inte allitd roliga saker men det är saker som vuxna människor måste göra. 

Ge komplimanger och se den andra - Alla vill vi höra goda saker ibland, det behövs. När man hör en komplimang känner man sig uppskattad och man får en känsla av att man är viktigt för den andra. Kom ihåg också att säga högt de tre viktigaste orden man kan säga till den andra, jag älskar dig. 

 

Publicerad 17.09.2016 kl. 15:59

DEN STÖRSTA AV DRÖMMAR

Jag är ju en väldigt öppen person och har inte svårt med att berätta om mina tankar, erfarenheter och åsikter. Ibland kan jag dock vara vidskeplig och tro att ifall jag säger högt en dröm (eller skriver den) kommer det aldrig att hända. Men sen igen, c'mon get back to reality.

Idag ska jag berätta om den största av drömmar. Den största av drömmar som också har en enorm rädlsa inom sig. Jag väntar så oerhört mycket på den dagen då jag får beskedet om att vi lyckades, att vi lyckades med ett mirakel. Ett mirakel som är ett resultat av kärleken mellan mig och Måns, dagen då vi får vårt första barn.

Jag har haft babyfeber säkert redan i ett år. Psykiskt och fysiskt är jag så redo, oh lord I'm ready! Ibland känns det som om min kropp skriker på att få bli gravid, så redo är jag! Som jag nämnt tidigare så tycker jag inte att det aldrig är riktigt tillfälle för att skaffa barn, man kan inte planera det fullt ut. Men då man äter p-piller så är man ju lite illa tvungen att planera det, i alla fall planera när man skall sluta äta p-piller. Nu har vi ju just börjat studera på magister nivå och vi sparar till lägenhet, så det är ju inte riktigt tillfälle för att skaffa barn. Jag vill ju bli magister och jag vill ju ha ett hem, så även jag måste medge att det inte rikigt är tillfälle just nu. Så snällt går jag varje månad och köper mina p-piller.

Även om detta är min största av drömmar så är det också min största rädsla. Eller barn i sig är jag inte rädd för. men jag är livrädd för att jag inte skall kunna få barn. Det skulle vara en hemsk jävla mardröm. Jag vet att världen inte kommer gå under ifall jag inte skulle kunna få barn och det finns ju alternativ. Men det skulle vara det hemskaste jag kan tänka mig just nu. På det sättet är jag lite nojig och tror att eftersom jag fått min man och fått den utbildning jag villat, så kommer något hemskt att drabba mig, just t.ex. med att jag inte skulle kunna få barn. Jag är verkligen livrädd för det.

Men jag försöker att bara tänka på det positiva och hålla mig lugn. Jag drömmer vidare tills det någon dag är dags för att oss att skapa ett mirakel. Den dagen jag blir gravid kommer jag fan tro på att det finns ett paradis!

Publicerad 11.09.2016 kl. 20:46

5 ORSAKER VARFÖR JAG ÄLSKAR BARNTRÄDGÅRDSLÄRARYRKET

1. Meningsfullt - Att arbeta som barnträdgårdslärare känns verkligen meningsfullt. Detta samhälle skulle t.ex. inte kunna fungera jämställt om inte det fanns daghem dit föräldarna skulle kunna föra sina barn. Dessutom känns det bra att konkret kunna hjälpa barnen och hjälpa dem växa och utvecklas.

2. Kreativt - Detta arbete är verkligen kreativt. Och med kreativt menar jag inte enbart att man får skapa tillsammans med barnen. Det krävs även kreativitet för att få verksamheten att fungera. Hur ska man locka ointresserade barn att leka och röra på sig, hur får man gruppen att fungera så att alla hittar sin plats, hur tar man i beaktan det enskilda barnet då det finns 23 andra och så vidare. Bara några saker att nämna.

3. Roligt - Framför allt är det ju roligt! Även om rutinerna är de samma, så ser varje dag annorlunda ut. Man vet aldrig vad som väntar en. Med barnen får man göra så mycket allt möjligt.

4. Människonära - Ja, på daghem arbetar man ju både med barn, familjer och personal. Jag tycker om att arbeta med människor så inom dagvården mättas nog det behovet.

5. Pedagogik - Pedagogik är min passion och som barnträdgårdslärare får jag arbeta med pedagogik på ett mångsidigt sätt. Varje barn har sina behov, sina styrkor och svagheter och min uppgift som barnträdgårdslärare är att hitta den rätta pedagogiken för alla.

Publicerad 30.08.2016 kl. 18:03

ALLA ÄKTENSKAP SLUTAR INTE I SKILSMÄSSA

Ja tack, vi har hört det redan. Vi har hört och vi vet att i dagens läge är det många äktenskap som slutar i skilsmässa. Enligt statistiken har vi en 50/50 chans att vårt äktenskap slutar i skilsmässa.

Det är nästan skrattretande hur dom flesta enbart lyfter fram den negativa 50 procenten, den där halvan som slutar i skilsmässa. Jag har inte hört från enbart en eller två munnar att "men vad om ni skiljer er", utan jag har hört det tusen gånger känns det som. Ända sedan vi bestämde oss för att gifta oss har jag fått höra och fått frågor om skilsmässa. Senast igår då jag var på min kusins studentfest påminde min morfar om hur jobbiga sju år vi har framför oss. För tydligen ska de sju första åren vara de jobbigaste. 

Både mina och Måns föräldrar är skilda, samma gäller våra farföräldrar. Alla de par jag kommer att tänka på nu är skilda. Vi är väl medvetna om att vi lever i en värld och i ett samhälle där många äktenskap, på gott och ont, slutar i en skilsmässa.

Det talas så mycket om skilsmässa och vad man skall göra för att det inte skall hända. I våras var jag och Måns på en bröllopsbrunch som kyrkan ordnade. Där skulle vi diskutera vad är sådana saker i vårt förhållande som skulle kunna föra oss mot en skilsmässa. Vi skulle också komma på saker och fundera ut vad vi kan göra för att förebygga ett sådant öde. Jag var nästan lite chockad. Vi hade inte ens hunnit gifta oss och där satt vi och diskuterade vad vi skall göra för förebyggande arbete i vårt förhållande. Det kändes så himla oromantiskt. Samtidigt som jag vet (och som vi diskuterat) att det är viktigt att tala om sådana saker och det måste vara klart för båda var gränsen går, så tycker jag ändå att man inte skall måla upp helvetet på väggen innan det finns något helvete. För guds skull skall man inte få vara löjligt kär och sveva på rosa moln och tro på att ens kärlek är förevig?

Varför kan man inte istället presentera statistiken som att det är 50 procents chans att vi kommer vara gifta livet ut? Jag vet att alla människor agerar och utgår ifrån sina egna erfarenheter och sin egen verklighet, det gör ju jag också. Min erfarenhet och min verklighet är att mina föräldrar är skilda. Men jag gick ändå in i vårt äktenskap med den tron och det hoppet att vårt äktenskap kommer hålla livet ut. Om vi inte skulle tro det så skulle vi väl aldrig ha gift oss. Lika mycket som alla orkar tro på att de flesta äktenskap slutar i skilsmässa så lika mycket ska jag få tro på att just vårt äktenskap kommer hållas ända tills döden skiljer oss åt. Det är min verklighet just nu. 

Jag har gjort så mycket soulsearch och jag känner mig själv så jävla bra, så jag vet att det här är precis rätt. Vi tar en dag, en vecka, en månad och ett år i taget. Skulle vi gå omkring och tänka hela tiden på att vi kanske kommer skiljas skulle det ju inte vara någon idé med det här.

Så snälla, tala inte om för lyckliga, nygifta människor att det finns en 50 procent chans till att äktenskapet kommer sluta i skilsmässa. Det finns så mycket annat än en skilsmässa.

 

Publicerad 28.08.2016 kl. 22:05

Hej och välkommen!

Bloggen Vitatygtossor drivs av en 23-årig finlandssvensk kvinna, bosatt i Helsingfors. På bloggen kan du läsa om allt mellan människor&samhälle till sex&romantik. Ja, allt som ryms med i en helt vanlig vardag. Jeanette heter jag!

 

Instagram: jeanette.kos

E-mail: shanttu93@hotmail.com

 

 

 

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Kategorier

Senaste kommentarer