FÖRSTA, ANDRA, TIOENDE VARNINGEN!

Idag fann jag tid för bloggen och idag ska jag skriva om varningar för barn. Som barnträdgårdslärare får man dela ut ganska mycket varningar ibland, känns det som. Speciellt då man har trotsiga barn eller barn som först har börjat på daghem, eller så är det en kombination av båda. Det var nu i höstas som jag faktiskt blev uppmärksam ordentligt för det här med varningar för barn.

Varningar och konsekvenser hänger ihop. Ibland verkar det också som om varningar blir mer som hot. Så kan det också vara så att varningar egentligen bara blir tomma ord, det händer aldrig någon konsekvens och då lär sig heller inte barnet något. Man kan inte använda orden "om du inte nu slutar så då..." Det betyder ingenting om det aldrig blir någon konskekvens. Någon kanske undrar, behövs det då varningar? Och jag anser att jo det behövs. Finns det regler så behövs det också varningar. Genom att ge en varning ger man möjligheten till barnet att kunna förbättra sitt beteende utan att behöva känna en konsekvens, och konsekvenserna skall ju inte vara en belöning utan konsekvensen finns till för att visa barnet var gränsen går. Konsekvensen är inte en bestraffning, även om det kan verka så, utan konsekvenserna finns faktiskt till för att lära barnet var gränsen går. Skulle man ha en hel daghemsgrupp med gränslösa barn skulle det bara bli kaos. Därför behövs det regler, varningar och konsekvenser. Då barnet får känna på en konsekvens lär barnet också att reglerna finns för att man skall följa dem och respektera dem så att alla har det bra. Regler finns inte till för att göra det tråkigt för någon. Det är också viktigt att förklara för barnen.

Nå hurudana varningar skall man då ge och hur många varningar skall man ha? Jag har för mig att jag hört någonstans om att man skall ge tre varningar och efter det blir det en konsekvens. Nå, jag har nu under min tid på daghem kommit underfund med att tre varningar egentligen är ganska mycket och det fungerar inte alltid. Dessutom kan det bli ganska tjatigt i längden om du skall hålla på med att "detta är din första varning, detta är din andra varning, detta är din tredje varning". Ett litet barn tappar räkningen och blir bara bara förvirrad och förstår nödvändigtvis inte vad man menar med en, två eller tre varningar. Därför brukar jag själv använda mig av att ge en varning, då berättar jag för barnet varför jag ger en varning och hur jag vill att barnet skall bete sig eller vad jag vill att barnet istället ska göra. Så brukar jag säga att ifall jag ännu en gång måste säga till så händer då något. Här är det också viktigt att vid det skedet som man ger en varning skall man då också redan tala om för barnet vad konsekvensen kommer att vara. T.ex. om barnet sitter vid matbordet och leker med kniven och gaffeln och bankar med glaset i bordet, så brukar jag säga "besticken skall ligga på bordet och glaset likaså, de är inte leksaker, om du inte låter dem vara måste jag ta dem ifrån dig tills maten kommer". Då har jag berättat varför man inte kan göra så och vad som kommer hända om det inte slutar. Man skall ha det klart för sig vad konsekvensen är så att det händer att varningarna blir hot och inget händer egentligen.

Det kan kännas hårt att barnen skall behöva känna på någon konsekvens men tro mig, det behövs. Det är faktiskt för barnets bästa. Det är inte barnen som skall köra över, utan reglerna och ett gott beteende är något som alla skall följa. Barn testar gränser hela tiden och då behövs det bestämda vuxna.

Jag upplever att många föräldrar idag känner ett större behov av att vara kompis med sina barn än att vara trygga föräldrar som vågar sätta gränser. Då blir det ju svårt för barnet när daghemmet är det enda stället där man måste ha regler och får motgångar. Detta är också orsaken till att man känner sig tvungen som barnträdgårdslärare att förklara och berätta varför Pelle måste vänta sist vid bordet eller varför Kalles mjukisdjur togs bort under vilan. Och det är klart, man skall berätta om barnets dag, men om man är tvungen att måsta berätta om varje lilla sak som gått snett så blir det ju bara jobbigt för alla. Men om man inte gör det, kan föräldrarna följande dag komma sura och fråga varför Kalle inte fått mat på dagis när barnet har berättat en helt annan story än vad som egentligen hänt.

Men summa sumarum, VÅGA SÄTTA GRÄNSER och tänk inte att ni är elaka eller hemska bara för att barnet känner av en konskekvens, i det långa loppet kommer det bara göra barnet till en bättre individ.  

Publicerad 01.11.2016 kl. 17:37

NÄR LIVET TAR NYA SVÄNGAR

Så var det måndag och ny vecka igen. Det känns som att tiden nu igen bestämt sig för att gå väldigt långsamt. Jag vill att det ska vara slutet på juni. I slutet på juni kommer jag nämligen jobba sista dagen som Head of Pedagogy, i alla fall på heltid. Det har varit en väldigt tung vinter och vår arbetsmässigt. Jag har verkligen fått ta och fundera vad är det jag påriktigt vill göra. Efter flera om och men beslöt jag mig för att ta tag i saker och ting istället för att bara känna mig missnöjd. Jag har lärt mig en massa saker under min tid på Moomin Language School men jag känner ändå att saknaden till fältet och att få arbeta med barn är alldeles för stor. Jag är inte färdig med att arbeta som barnträdgårdslärare på fältet, så är det bara!

Det är ju kanske inte många som frivilligt skulle gå med på att gå ner i lön och få sämre arbetstider, men det vill jag. Inga pengar i världen kan få mig att ändra mitt beslut. Jag älskar att få vara tillsammans med barnen och hitta på saker med dem, att få planera verksamhet och ta itu med de utmaningar som finns på fältet. Det är därför jag valde att bli barnträdgårdslärare. Dessutom har jag fått chansen att bli vice föreståndare på mitt nya daghem och den erfarenheten kommer vara guld värd!

I augusti ska jag börja på daghem igen och det känns helt super! Mina dagar nu på mitt nuvarande jobb är som att åka på en berg-och-dal-bana. En dag tycker jag det är intressant och en annan dag tycker jag att jag inte får utvecklas pedagogiskt och använda mig av min pedagogiska kunskap så mycket som jag skulle villa. Tyvärr, är de flesta dagar sådana, att jag känner att jag inte gör det jag innerst inne vill. 

Jag skall dock inte lämna min baby helt och hållet. Nej då! Det här digitala språkbadet har ju blivit lite som en baby för mig, det har varit ett enormt jobb att bygga upp det och vi är inte färdiga ännu. Från och med hösten kommer jag arbeta freelance baserat och jag tror det kommer passa mig mycket bättre. Då blir det passlig kombination av att få jobba på fältet och att sitta framför datorn och jobba. Att ha kontorsarbete i den här formen på heltid är inget för mig, det har jag nu fått klart för mig.

Livet tar nya svängar alltid nu och då. Jag trodde ju att jag skulle arbeta på mitt nuvarande jobb ända tills vi flyttar till Sverige om några år, men så blev det inte. Det är väl det som är det fina med livet, man vet aldrig vad som kommer att hända. 

Publicerad 09.05.2016 kl. 10:43

Hej och välkommen!

Bloggen Vitatygtossor drivs av en 23-årig finlandssvensk kvinna, bosatt i Helsingfors. På bloggen kan du läsa om allt mellan människor&samhälle till sex&romantik. Ja, allt som ryms med i en helt vanlig vardag. Jeanette heter jag!

 

Instagram: jeanette.kos

E-mail: shanttu93@hotmail.com

 

 

 

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar