SÅ KÄNNS ETT TERRORDÅD

Världen har inte blivit bättre år 2017, allting fortsätter i samma spår vilket inte är någon nyhet i sig. Dock fick jag för första gången känna hur det skulle vara ifall ett terrordåd skulle inträffa i mitt eget hemland.

Det var nyår, lördag 31.12.2016. Jag hade nyss kommit in på apoteket här i hemmaknutarna. Jag hade tagit en kölapp och stod och väntade på min tur till disken. Min syster skickar på whatsapp i vår familjegrupp en artikel, rubriken löd "Bil kört över människor i Helsingfors". Just där i den sekunden blev jag jävligt skräckslagen, min spontana reaktion var att jag skulle ha villat skrika rakt ut "VITTU DET ÄR TERRORDÅD HÄR I HELSINGFORS!" Jag kände hur min puls blev snabbare och jag kände att tårarna inte var långt ifrån. Det blev min tur att komma till disken så jag hann inte läsa artikeln. Jag var rastlös och ville bara bli snabbt färdig inne på apoteket. Som tur tog det inte länge, jag försökte ge ett leende, tackade för mig och gick ut på gatan.

Jag tog fram artikeln och läste att i alla fall tre människor skadats allvarligt. Med tanke på dåden i Berlin och Nizza och rubriken så tänkte jag ju självklart att det var frågan om samma fenomen, där fick tidningarna mig i fällan. Jag tänkte "okej, det är inte lika stort dåd men ett dåd ändå". Jag var livrädd och sprang hem, det enda jag kunde tänka på att jag ville komma så snabbt som möjligt hem till Måns. Whatsappade honom att det pågick ett terrordåd och så började jag springa. Var enda bil på gatan kändes otäck och det kändes som om alla bilar snart skulle vända in på trottoaren och köra över oss. Hittills hade jag fått veta att det varit en personbil som kört över i alla fall tre människor i Hertonäs i Helsingfors. 

När jag kom hem började tårarna rinna och jag förklarade upprört för Måns vad som hade hänt. Jag satte mig i soffan och grät nästan i en timme. Jag kunde inte tänka på något annat än hur förbannad jag var över att jag inte längre i mitt hemland kunde gå trygg på gatorna. Vart fan i  vilken världsknut skall man nu riktigt ta och flytta? Jag läste hela tiden Iltalehti som uppdaterade om det hända. Småningom började jag lugna ner mig då tidningen fick mer fakta om det som egentligen hänt. Polisen höll på och bli mer och mer övertygad om att det handlade om ett olycksfall där föraren antagligen hade fått ett sjukanfall och tappat kontrollen över bilen. Okej, det var inget terrordåd, den här gången. Men det skulle ha kunna vara det. Jag var så jävligt rädd, alldeles alldeles alldeles jätterädd påriktigt! Och jag tänkte, så där måste det kännas för alla de människor som bor i de städer här i Europa där det varit terrordåd. Man blir så jävla rädd.

Idag på morgonen då jag vaknade läste jag tidningen till först och vad fan får man läsa? Jo det har varit ett terrordåd i Istanbul på en nattklubb. Jag vet inte ens mera vad man skall tänka om dessa terrordåd som är vår vardag. Man blir så jävla förbannad och inget finns det man egentligen kan göra, det är bara att acceptera att vår värld är och kommer vara svart som sot år 2017.

01.01.2017 kl. 17:34

TRÖTT PÅ ATT VARA FÖR UNG

 

Ja, Gud ja! Åldersdiskriminering hörni! Jag är 23 år och har redan flera gånger blivit åldersdiskriminerad. Att vara en ung kvinna som är ambitiös och på vägen att bli framgångsrik är fan inte enkelt. Och jag kan nog nästan påstå att det är tusen gånger jobbigare att vara en ung, framgångsrik KVINNA än att vara en ung, framgångsrik MAN. Så är det bara.

Det som jag är mest trött på är att så många människor verkligen innerst inne tror så starkt på att bara för att man är ung så har man A) ingen livserfarenhet, B) ingen kompetens överhuvudtaget och C) att man inte vet något.

Ja okej, jag har inte samma livserfarenhet som en 50-åring men ta mig fan det betyder ändå inte att jag inte skulle ha NÅGON livserfarenhet alls. Det känns många gånger som om man är tvungen att rabbla upp sin hela livshistoria och det svåra man gått igenom för att man skall kunna få någon respekt eller få människor att inse att man nog har varit med om ett och annat TROTS att man "bara" är 23 år.

Så vill jag också påpeka att ålder och kompetens verkligen inte går hand i hand, inte en sekund! Om jag nu tänker på min egen bransch och mitt eget yrke: det finns de som har jobbat i 30 år och är medelålders men som verkligen inte är kompetenta för sitt arbete. Det finns faktiskt unga, nyexaminerade som klarar av barnträdgårdsläraryrket tusen gånger bättre än en gamyl. Så är det självkart inte svartvitt utan det går också vice versa.

Bara för att man är ung så betyder det inte att man inte kan något eller vet något. Ordspråket "don't judge a book by it's cover" stämmer så in i norden, det är sant till hundra procent. Jag tycker att det faktiskt är synd att inte samhället inser hur bra det är med unga och ambitiösa människor. Alla kan vi inte vara medelålders och redan ha en lång arbetserfarenhet, någon gång måste man ta risken och anställa t.ex. en ung chef. En ung chef kan vara bättre än tio äldre chefer. Jag har blivit en gång nekad ett chefsjobb bara för att jag är ung, de andra arbetarna skulle "ha haft svårt med en så mycket yngre chef". In my ass påriktigt, fy fan vad äckligt!

Jag är verkligen trött på att få höra hur ung jag är och hur jag ännu har hela livet framför mig. Ja tack, jag vet det riktigt bra själv utan att alla behöver påminna mig om det hela tiden. Bara för att jag är ung betyder inte att jag inte kan ta för mig, vara företagsam och göra en skillnad här i livet.

Den här låten med Sabina Ddumba är SÅ bra och prickar mitt i. Dock handlar låten enbart om kärlek men budskapet gäller allt här i livet. Att vara ung borde anses som en fördel, inte som ett hinder. Så ta för er och kämpa!

29.12.2016 kl. 19:10

FLICKFORSKNINGEN SÅ HÄR LÅNGT

Jag har ganska fullt upp i mitt liv kan man säga. Två jobb och studier. Ordet liv existerar egentligen inte för tillfället i min värld, liv så som i fritid och roliga saker. Nog för att studierna och jobb är roligt, men ni kanske förstår vad jag menar.

En kurs som jag går nu handlar om flickforskning, kursen heter Från flätor till flickmakt. I och med mitt yrke som barnträdgårdslärare är jag väldigt intresserad av genus. Men som en stark kvinna och en kvinna som vill satsa på en egen karriär och som en kvinna som har svårt med normer och stereotypi, är jag väldigt intresserad just också av flickforskningen.

Här är mina tankar om flickforskningen hittills. Mina tankar baserar sig på lästa texter, det kanske ni bör veta eftersom jag hänvisar till "texter".

______________________________________________

Det som jag fäste min uppmärksamhet mest vid var just flickans osynliget genom tiderna. Jag tycker att tankesättet att flickan inte var tillräckligt "intressant" att forska är förnedrande och kränkande. Men kränkning av flickor är vi ju så vana vid i detta samhälle, tyvärr.

Då det forskas och diskuteras kring flickans sexualitet ur ett samhälleligt och ett politiskt perspektiv lyftes det ofta fram feminism och lesbiska kvinnor. Som om det betydde att flickans/kvinnans sexualitet enbart betyder att man antingen är heterosexuell eller lesbisk. Är man feminist förknippas det ofta också med att man då "måste" vara lesbisk.

Ett annat perspektiv som också ofta lyfts fram om kvinnan är moderskapet. Kvinnan skall vara den goda mamman som tar hand om barnen, hushållet o.s.v. Kvinnan anses ska ha det moderliga i sig och klara av det som om det vore något medfött, som om kvinnan är så hjälplös att hon inget annat kan än att ta hand om barn. Kvinnor som vill vara mammor men också ha en karriär anses vara egoistiska och saknar moderskärlek. Ska det vara verkligen så i detta också, antingen eller, än en gång.

Även om flickforskningen gjorde sitt stora genombrott så sent som på 90-talet är det ju ändå vissa saker som går sakta men säkert framåt. Vi har ju ändå starka kvinnor i samhället och världen som trots mycket motstånd lyckats och nått framgång. Finland har ju haft en kvinnlig president Tarja Halonen, andra framgångsrika kvinnor i världen är ju t.ex. Oprah Winfrey, Angela Merkel, Hillary Clinton, bara för att nämna några kända namn. Det som jag tycker att vore intressant är att ta reda på ifall det ligger något gemensamt bland starka, framgångsrika kvinnor. Är det så att bara "en viss sorts" kvinnor har vad det krävs för att få sin röst hörd och bli tagen på allvar, och vad är i så fall dessa faktorer/personlighetsdrag som behövs?

Den flickan som texterna lyfter fram är just en stereotypsik flicka. En flicka som är hjälplös och behöver en hjälte. Flickan är = Spice Girls, hjärtesorg, tonårsgraviditet, rosa älskande, hästtjej. Var är i så fall mångfaldet som diskuteras?

______________________________________________

Vad väcker detta för tankar hos dig?

 

 

05.10.2016 kl. 21:50

GER DU KRITIK BLIR DU ETT SVART FÅR

Så kändes det i alla fall förra veckan då jag var på kurs.

Kursen handlar om ett arbetssätt och är riktigt bra, men jag hör inte till dem som bara sitter och nickar och sväljer allt jag hör. Då metoden baserar sig på väldigt gammal forskning och då verkligheten ser helt annorlunda ut än vad det i teorin ska vara, så tycker jag att det är helt friskt att ge lite kritik och få ifrågasätta metoden. Det att man ger kritik och ifrågasätter betyder ju ingalunda att man inte kommer arbeta enligt denna metod. Att ifrågasätta och ge kritik är ett försök till att öppna upp till diskussion och få människor att tänka på olika sätt. Ingenting utvecklas ju om alla bara sitter och nickar och sväljer allt.

Den ena kursledaren tyckte helt tydligt att det inte var bra att ha en kursmedlem som är ifrågasättande och vågar ge kritik. Jag satt länge och funderade ifall jag vågar säga något. Jag hade ju märkt ganska snabbt att de andra på kursen inte riktigt tyckte som jag, i alla fall var det ingen som sa det högt i så fall. Men jag öppnade ändå min mun, vi har ju faktiskt alla rätt till vår egen åsikt. Dessutom som vuxen och dessutom som kursledare skall man nog kunna ta emot lite kritik. Men jag kände mig verkligen som ett svart får efteråt.

Jag tycker att det är jättesynd att fortfarande år 2016 anses det oacceptabelt då någon ifrågasätter eller ser kritiskt på något. Hur i all sin värld ska den här världen gå framåt om ingen öppnar sin mun? Vi kan ju omöjligen alltid vara av samma åsikt och diskussion är väl alltid hälsosamt? Tydligen är människor så rädda, att ifall man ser kritiskt på något, så betyder det automatiskt att man inte kommer arbeta enligt den arbetsmodellen eller kommer göra den uppgiften. Men det är ju inte alls det det handlar om. Vi måste väl se på saker och ting från olika synvinklar och kunna diskutera svåra saker. 

Även om jag kände mig som ett svart får är jag ändå stolt över mig själv att jag vågade säga min åsikt. Tänk att det skall behöva vara så vridet att man måste "våga" säga sin åsikt. Tydligen ska det behöva krävas ett visst självförtroende för att man skall våga uttrycka sig. Det om något är ju helt fel!

25.09.2016 kl. 20:20

FÖREBYGGANDE ARBETE I ETT FÖRHÅLLANDE

I mitt inlägg här skrev jag ju att jag tyckte det var så himla oromantiskt att tänka på vad man skall göra för att vårt äktenskap inte skall sluta i en skilsmässa. Även om det var oromantiskt så var det ju också bra.

Jag och Måns talar mycket om allt mellan himmel och jord. Så vi har också talat om hur vi ska göra för att vårt förhållande och äktenskap skall hållas fräscht och utvecklas. Vi har ju ändå en hel massa år framför oss!!

För mig är otrohet nästan det värsta man kan göra mot sin partner. Eller kanske inte nästan utan det är det hemskaste och fulaste man kan göra. Där går min gräns! Bakom en otrohet finns oftast mycket andra problem. Det är ju inte som om man bara besluter sig om att nu fan ska jag gå och knulla någon annan, utan det är ofta en rad andra problem som gör att man tar det beslutet. Vad problemen nu än må vara, tycker jag att otrohet är det lägsta man kan göra, tanken av att gå bakom ryggen på den andra och söndra det man byggt tillsammans, usch! Förtroendet för den andra sjunker ju till noll på direkten. Som tur är, är Måns av samma åsikt med mig. Jag tror att det är viktigt att dela åsikt i den här grejen.

Här är några tips på vad och hur man kan göra för att ha ett gott och sunt förhållande:

Datenights - Jag tycker det är viktigt att man prickar in en datenight i kalendern lite nu och då. Man stiger ut från vardagen, klär upp sig lite extra och gör något tillsammans. På datenighten är det bara du och din partner, man uppmärksammar varandra och finns bara där i stunden. Man kan göra det lite extra pirrigt med att bestämma att ni träffas på stan någonstans istället för att ni far samtidigt hemifrån. Möt upp varandra och få den där datenight känslan påriktigt!

Egentid - Även om man är ett par är det SÅ viktigt med egentid. Båda två ska få ha egentid. Om man bara är tillsammans och gör precis allting tillsammans så blir man ju vansinnig i slutändan. Gör något som bara DU tycker, unna dig själv och njut av att få vara ensam ibland. Det är också oerhört viktigt att båda håller kvar sina egna liv, sina egna intressen och sina egna vänner. Man behöver utvecklas som par men man behöver också utvecklas som människa. 

Sex och beröring - Knulla och knulla i mängder! Var lekfulla och var lite dirty imellan, det om något piggar nog upp förhållandet och tillvaron. Passionerat sex skapar en connection mellan dig och din partner. Beröring i vardagen är också jätteviktig. Ge en kram nu och då, ge en kyss när ni möts i hallen eller när ni lagar mat i köket. Beröring ger tillfredsställelse och håller nyfikenheten uppe. Människan behöver beröring för att psykiskt må bra!

Kommunikation - Nyckeln till ett lyckligt förhållande är kommunikation. Tala med varandra och var intresserade av varandra. Öppna upp och berätta hur du mår. Berätta om dina inressen, dina drömmar och dina tankar. Kom ihåg att det också är lika viktigt att Du lyssnar på din partner. Våga tala om svåra saker, lyft katten på bordet då det behövs! Det är då ni utvecklas som ett par.

Dela på bördan - Dela allt ni kan. Dela på hushållsarbeten, dela på matlagningen, dela på räkningar. I ett förhållande är ni två och båda behöver göra lika mycket. Det är inte allitd roliga saker men det är saker som vuxna människor måste göra. 

Ge komplimanger och se den andra - Alla vill vi höra goda saker ibland, det behövs. När man hör en komplimang känner man sig uppskattad och man får en känsla av att man är viktigt för den andra. Kom ihåg också att säga högt de tre viktigaste orden man kan säga till den andra, jag älskar dig. 

 

17.09.2016 kl. 15:59

ALLA ÄKTENSKAP SLUTAR INTE I SKILSMÄSSA

Ja tack, vi har hört det redan. Vi har hört och vi vet att i dagens läge är det många äktenskap som slutar i skilsmässa. Enligt statistiken har vi en 50/50 chans att vårt äktenskap slutar i skilsmässa.

Det är nästan skrattretande hur dom flesta enbart lyfter fram den negativa 50 procenten, den där halvan som slutar i skilsmässa. Jag har inte hört från enbart en eller två munnar att "men vad om ni skiljer er", utan jag har hört det tusen gånger känns det som. Ända sedan vi bestämde oss för att gifta oss har jag fått höra och fått frågor om skilsmässa. Senast igår då jag var på min kusins studentfest påminde min morfar om hur jobbiga sju år vi har framför oss. För tydligen ska de sju första åren vara de jobbigaste. 

Både mina och Måns föräldrar är skilda, samma gäller våra farföräldrar. Alla de par jag kommer att tänka på nu är skilda. Vi är väl medvetna om att vi lever i en värld och i ett samhälle där många äktenskap, på gott och ont, slutar i en skilsmässa.

Det talas så mycket om skilsmässa och vad man skall göra för att det inte skall hända. I våras var jag och Måns på en bröllopsbrunch som kyrkan ordnade. Där skulle vi diskutera vad är sådana saker i vårt förhållande som skulle kunna föra oss mot en skilsmässa. Vi skulle också komma på saker och fundera ut vad vi kan göra för att förebygga ett sådant öde. Jag var nästan lite chockad. Vi hade inte ens hunnit gifta oss och där satt vi och diskuterade vad vi skall göra för förebyggande arbete i vårt förhållande. Det kändes så himla oromantiskt. Samtidigt som jag vet (och som vi diskuterat) att det är viktigt att tala om sådana saker och det måste vara klart för båda var gränsen går, så tycker jag ändå att man inte skall måla upp helvetet på väggen innan det finns något helvete. För guds skull skall man inte få vara löjligt kär och sveva på rosa moln och tro på att ens kärlek är förevig?

Varför kan man inte istället presentera statistiken som att det är 50 procents chans att vi kommer vara gifta livet ut? Jag vet att alla människor agerar och utgår ifrån sina egna erfarenheter och sin egen verklighet, det gör ju jag också. Min erfarenhet och min verklighet är att mina föräldrar är skilda. Men jag gick ändå in i vårt äktenskap med den tron och det hoppet att vårt äktenskap kommer hålla livet ut. Om vi inte skulle tro det så skulle vi väl aldrig ha gift oss. Lika mycket som alla orkar tro på att de flesta äktenskap slutar i skilsmässa så lika mycket ska jag få tro på att just vårt äktenskap kommer hållas ända tills döden skiljer oss åt. Det är min verklighet just nu. 

Jag har gjort så mycket soulsearch och jag känner mig själv så jävla bra, så jag vet att det här är precis rätt. Vi tar en dag, en vecka, en månad och ett år i taget. Skulle vi gå omkring och tänka hela tiden på att vi kanske kommer skiljas skulle det ju inte vara någon idé med det här.

Så snälla, tala inte om för lyckliga, nygifta människor att det finns en 50 procent chans till att äktenskapet kommer sluta i skilsmässa. Det finns så mycket annat än en skilsmässa.

 

28.08.2016 kl. 22:05

HUR BLIR MAN EN BRA FÖRÄLDER?

Som med så mycket annat här i livet, funderar jag nu redan på hur man blir en bra förälder, innan jag ens har något barn. Men jag jobbar ju med barn och familjer och ser en och annan förälder så det är ju kanske självklart att man då själv också reflekterar över sina kommande fostringsprinciper.

Som barn (och vuxen) skriver man nästan allitd på mors- och farsdagskortet "världens bästa mamma" eller "världens bästa pappa". Så här i vuxenålder har man ju börjat inse att det inte alltid är så. Jag tror inte att man kan vara världens bästa förälder, en förälder som skulle toppa alla andra föräldrar i hela världen. Jag tror man kan vara världens bästa förälder åt sitt eget eller sina egna barn, och med egna barn menar jag nu inte att det måste finnas ett biologiskt band. Man kan vara det allra bästa för just sitt barn, men det finns inget svar på hur man blir världens bästa förälder.

Jag vill och behöver inte bli världens bästa förälder, även om jag gärna är bäst på det jag gör, men i ett föräldrasammanhang tror jag att det är lite väl ambitiöst. Men jag vill ändå kunna bli en bra förälder, det allra bästa för mina barn. Hur blir man det då?

Jag och Måns har pratat en del om hur vi skulle villa fostra våra barn. Vi har diskuterat språkfrågor, hurudant dagis och hurudan skola man borde välja. Ska barnen ha mycket hobbyn eller lite hobbyn? Ska den ena jobba mindre för att kunna vara hemma mera, och så vidare. Ni förstår grejen.

Det jag egentligen är mest orolig för är att barnet skulle välja en dålig bana i livet. Tänk om mitt barn inte kommer klara sig i skolan, tänk om mitt barn inte är intresserad av att studera och göra något av sitt liv, tänk om mitt barn börjar umgås med "fel" sorts människor. Tänk om mitt barn blir raka motsatsen till mig själv?

Jag funderade på det här senast idag då jag åkte till jobbet och jag sa åt mig själv: det är bara att acceptera det, du kan inte skydda ditt barn ifrån allt ont och du kan inte välja allt för ditt barn. Barnet, eller snarare ungdomen, måste ta sina egna beslut och då får man hoppas att det man försökt lära sitt barn har i den stunden burit frukt.

Det jag kan göra är att ge mitt barn sunda värderingar och ett stabilt liv. Det jag kan göra är att vara ett gott exempel, engagera mig i barnets liv och ge en massa kärlek. Det jag kan göra är att få mitt barn att känna sig älskad, finnas där för barnet och se till att barnet har det bra. Sen är det bara att hoppas att allt det i slutändan har gett något och att barnet lärt sig något. Man kan bara hoppas att det man ger är tillräckligt.

 

11.08.2016 kl. 19:51

TACKSAMHET

Idag ska jag skriva om tacksamhet. Vi människor talar alldeles för lite om de saker vi är tacksamma för utan koncentrerar oss allt för mycket på att klaga och tänka på allt det vi inte har.

Eftersom det inte gått som typ en månad sedan vårat bröllop så är det kanske inte så konstigt att jag lyfter fram som först hur tacksam jag är över min man. Jag är så oerhört tacksam att just jag får älska Måns och att just jag är älskad av Måns, varje dag från morgon till natt. Han finns där för mig i både vått och torrt. Vi lyssnar på varandra, tar hänsyn till varandra och njuter av att få ha varandra. Jag kan vara precis mig själv och han kan vara precis sig själv. Kärleken hålls den samma vilka sidor vi än visar av oss, det är jag så tacksam för. Tack för att jag får vara din, mina kära, kära Måns.

Jag är även tacksam för att ha fått gå den utbildning jag villat, för att jag har ett meningsfullt arbete som gör att jag känner mig viktig men som också gör att jag kan ha ett eget hem och ett eget liv. Jag är också tacksam för att ha en familj, människor som finns runtomkring en alltid, familjen kan man alltid gå tillbaka till. Detta är saker som vi människor som har det bra, ofta tar som en självklarhet. Men för ännu fler människor är arbete, utbildning och ett eget hem något man bara kan drömma om.

Dessutom är jag tacksam för att genom giftermålet få vara en del av en alldeles ny släkt. En stor, tjock släkt full med underbara människor.

Jag är tacksam för att få leva ett tryggt liv i en värld där så många människor behöver gå otrygga.

Bilderna är tagna i Köpenhamn på sommaren då vi interrailade i Europa. Tacksam för det också!

01.08.2016 kl. 20:52

FÅR MAN VARA KURVIG ALL THE WAY?

Jag har stora bröst, en enorm rumpa och en simring på min mage. Jag är inte jättetjock men jag är definitivt inte smal. Jag är kurvig och har en väldigt kvinnlig form. För det mesta tycker jag om min kropp men det kommer dagar då jag känner mig ful. Sådana dagar kommer till alla någon gång tror jag.

Jag har alltid varit kurvig, kanske inte alltid så här kurvig som jag är just nu, men jag har aldrig varit pinnsmal. Mina bröst utvecklades tidigt och min rumpa har alltid varit störst bland mina kompisar. Idag, som 23-åring, har jag sakta men säkert börjat acceptera mig så som jag är. Det är fint att vara kvinnlig och ha kurvor, varför borde jag skämmas över det?

Under de senaste kanske 1-2 åren har man börjat se mer och mer kurviga kvinnor på sociala medier. Kvinnor försöker göra sitt bästa för att bli accepterade så som de är. Världen är tuff, väldigt elak oftast. Skönhetsidelan är stenhårda och jag har aldrig upplevt att jag nått de skönhetsideal som finns i samhället. Speciellt på senaste tiden tycker jag att det kommit fram mycket på sociala medier "du är bra som du är", "visa dina former, var en kvinna, skäms inte över dina kurvor, det här är jag påriktigt" osv osv. Och det har fått mig att tänka på ifall man får vara kurvig all the way påriktigt, eller förväntas det av dig att du ändå i något skede skall banta och uppnå de skönhetsideal som är mer lik normen?

Tänk till exempel på de kändisar som gått ut med att vara kurviga och stolta över det, den där artisten som står för alla oss kurviga kvinnor. Vad händer till dessa kurviga kändisar? Är dom kurviga all the way? Tänk på till exempel Adele, hon kom ut som "lite större" och hon var just en sådan som skulle vara en kurvig kvinna och stå för det, men i slutändan började hon banta och gick på atkins diet. Varför? Jo, antagligen för att pressen blir så stor så man orkar inte. Det är bara enklare att låta samhället dra sig med i dess normer. Så här är det med en massa andra kvinnor också.

Det känns som att man egentligen inte får vara kurvig all the way. Det är trend nu att vara kurvig och vara stolt över sin kropp, även om man inte är den smalaste kvinnan. Men på något vrickat sätt förväntas man ändå uppnå det där skönhetsidelat någon gång. När man äntligen blivit du med sig själv och sina kurvor så skall man sen börja med stenhård träning och strikt diet för att bli smal och  kan du vara nöjd med dig själv påriktigt.

Nu menar jag absolut inte att man skall vara ohälsosam, överviktig och inte träna. Utan jag menar att man ska få vara kurvig. Man kan faktiskt vara hälsosam, träna mycket och ändå vara kurvig. Alla är bara inte smala, så är det. Jag själv skulle t.ex. bra kunna gå ner några kilon, men jag skulle fortfarande ändå inte vara smal utan kurvig. Och jag tycker att alla vi kurviga kvinnor skall få vara det utan att man skall känna en press på att man pårikigt duger sen först när man är smal.

15.06.2016 kl. 14:45

FINNS DET NÅGOT MELLAN TROENDE OCH ATEIST?

Kan man vara semitroende? Måste man vara antingen eller, troende eller ateist, eller kan det finnas något där i mellan?

Igår var vi till Johanneskyrkan på gudstjänst, det var andra gången denna vår som vi var på gudstjänst. Jag har i flera år villat gå på gudstjänst men tröskeln har varit alldeles för hög. Att gå tillsammans med Måns känns mycket lättare. Jag kan absolut inte säga att jag är tronde, eller jag menar kanske mer så där supertroende, men något andligt finns det i mig eftersom jag inte skulle kunna tänka mig att skriva mig ut ur kyrkan. Det kändes som en självklarhet att gifta sig i kyrkan och ifall vi någon dag skulle få barn så skulle jag definitivt villa att barnen blir döpta.

Jag upplever att kristendomen är en ganska accepterande religion. Jag tycker också att kyrkan försöker anpassa sig till dagens moderna samhälle. Jag kan inte säga att jag står för allt det som står skrivet i bibeln och jag har svårt att tro på allt som finns i bibeln. T.ex. känns Big Bang teorin mycket sannolikare än att någon som Gud skapat denna värld. Även om kristendomen enligt mig är en relativt accepterane religion, så är ändå t.ex. kvinnorollen någotlunda kränkt i bibeln, det kan jag inte heller stå för.

För mig är religionen och kristendomen kanske mer det som berättar om moral och etik och något därifrån värdena kommer ifrån. T.ex. de tio budorden makes totally sense för mig, enligt dom kan jag definitivt leva. De tio budorden är grunden till en sund värdegrund. Jag kanske upplever att från kristendomen får man svar på moraliska och etiska frågor, inte alltid och hela sanningen, men mycket. Det finns saker i bibeln jag kan tycka om och tro på men det finns också en hel del jag inte kan stå bakom, alltså anser jag mig vara semitroende.

Om jag säger till någon i min bekantsskapskrets att jag skall på gudstjänst så himlar man med ögonen eller tänker nääääämen vad faaaaaan. Man blir genast stämplad som en supertroende, eller himouskovainen som man säger på finska. Och jag förstår dem helt, det är just precis så som samhället ser ut idag. Det är inte så många mera i dagens läge som går på gudstjänst, så om man gör det måste man vara supertroende.

Jag tycker det på något sätt känns lugnande att gå på gudstjänst och jag tycker om att sjunga psalmer. Dessutom kan prästen hålla predikan om aktuella saker i samhället, man kan få något att tänka på eller man kan få insyn på saker från en annan synvinkel. I en timme sitter man bara där i lugn och ro, en bra motvikt i en annars stressig värld.

Kanske det viktigaste inte är vad man tror på utan att man tror. Man behöver kanske inte tro helt till 100% på allt som står skrivet i bibeln, men det kanske är bra att man ändå tror på någonting? Ateister tror ju också egentligen, de tror på att det inte finns något att tro på, typ. Det väsentliga är kanske tron, inte det hur sant skrifterna är. Hur låter det i era öron?

Eftersom jag bara till en del tror och kan stå för det som finns skrivet i bibeln anser jag mig vara semitroende. I min värld kan man vara semitroende. Jag tänker fortsätta gå på gudstjänst för på något sätt ger det mig något. Och nej, jag är inte supertroende för det, jag är semitroende.

13.06.2016 kl. 21:26

SJUK I KROPPEN OCH DÅLIGT SAMVETE, MÅSTE MAN ALLTID FINNAS TILL?

Det dåliga med vårt moderna samhälle är att man känner en press av att man alltid måste vara tillgänglig. Även då man är sjuk. Detta är tredje dagen då jag är hemma från jobbet p.g.a. en rejäl förkylning. Har haft feber sedan måndag kväll och har varit helt kraftlös i kroppen, så där som det brukar vara då man är förkyld. Det finns dock en sak som irriterar mig, mitt samvete. Jag har enormt dåligt samvete av att vara hemma och inte på jobbet. Jag får alltid jättedåligt samvete om jag är tvungen att vara hemma från jobbet. Och det är precis nu, när jag är sjuk och hemma, som jag känner starkt att man borde vara tillgänglig hela tiden, varje sekund.

Det är så lätt i dagens samhälle, man kan vara med på alla möten fast man inte skulle befinna sig just där var mötet hålls. Så var det igår, jag var med på ett möte via Skype samtidigt som jag låg på soffan och försökte bota min förkylning. Jag kollar min jobb mail hemifrån hela tiden och uppdaterar via whatsappen till min chef och kolleger vad läget är med olika saker. Just p.g.a. av att det finns alla dessa kanaler som gör det möjligt att vara tillgänglig för sitt arbete var man än är, så känner man en enorm press för att just måsta vara tillgänglig hela tiden. Tekniken gör det möjligt att kunna arbeta hemifrån och kolla läget med andra, hela tiden. Man kanske förväntas också göra vissa saker hemifrån då man är sjuk, just därför att det faktiskt finns möjligheten till det.

Jag har inte en enda gång under dessa tra dagar, kunnat vara utan att kolla min jobb mail. För jag vet, om jag inte gör det så finns det tiotals med mail nästa gång jag kollar. Man måste vara tillgänlig och svara på mail hela tiden, annars börjar folk undra varför saker och ting inte går framåt. Om det inte fanns en press att man måste vara tillgänglig hela tiden, så skulle jag säkert inte alls ha lika dåligt samvete heller av att vara sjuk och hemma.

Sen vet jag ju att man inte påriktigt måste vara tillgänglig hela tiden utan att jag har rätt att vara sjuk och hemma. Det är ju inte mitt fel att jag blivit sjuk. Men jag känner ändå att det inte är bra att vara sjuk och måsta stanna hemma. Mitt samvete irriterar mig så oerhört mycket samtidigt som jag känner i hela min kropp att jag inte är i skick för att fara på jobb. En jobbig kombination, verkligen.

Imorgon kan jag som tur igen åka på jobb och hoppeligen kommer jag inte mera var sjuk på evigheter, så behöver jag inte tacklas med mitt samvete.

Just precis så här skall frukosten få se ut då man är sjuk. Gick till vår närbutik för att köpa en god frukost. Det var skönt att få vara en stund ute, jag har ju helt missat att nu är det sommar påriktigt när jag bara luggit i en sjukstuga i tre dagar!

02.06.2016 kl. 10:20

VEM BESTÄMMER VAD SOM ÄR LYX?

Igår diskuterades det lyx på Efter Nio. Jag började fundera på vem som egentligen bestämmer vad lyx är? Inom modebranschen, vinindustrin, bilindustrin o.s.v. finns det ju saker som klassas som lyxvaror. Men vad är det egentligen som gör att de är lyxvaror? Jo, de kostar mycket och har ett bränd eller ett varumärke som många förknippar med något fint och vet att det där är dyrt. Varför skulle något vara lyxigt bara för att det kostar mycket?

Dessutom kan det också vara så att bara för att en vara är dyr så betyder det inte alltid att den varan är av bra kvalité. Experten i studion igår sa att för att en vara skall klassas som lyxig måste den nå vissa principer, den ska vara antingen handgjord och ha bra kvalité eller t.ex. ska den ha en unik design. Det att dessa varor sedan är väldigt dyra gör ju självklart att inte vem som helst kan köpa dem och därför blir de lyxvaror.

Men jag håller inte med om att alla "lyxvaror" är alltid av bättre kvalité. Det finns dom varorna som är av väldigt hög kvalité men inte alla. T.ex. jag och Måns har likana vinddräkter av märket Helly Hansen. Nu är det märket inget lyxmärke men det skall i alla fall vara ett lite "bättre" märke och ska ha hållbara kläder. Våra dräkter kostade på rea 100 euro, det tycker jag att är mycket pengar. Måns föll med sin cykel när han nyligen hade köpt sin dräkt. Vad hände med jackan? Jo den gick direkt sönder. Så bara för att han hade en dyrare dräckt som skall vara hållbar så var den ju inte det.

Dessutom är vi väldigt många människor här på jorden och alla har vi vår egen uppfattning om vad lyx egentligen är. För mig är lyx t.ex. lediga veckoslut, att dricka cokis med citron en fredagkväll eller att åka på en semester. För vissa är lyx enbart materiella ting och för andra är lyx mer abstrakta ting. Det finns alltså egentligen ingen riktig definition på vad lyx är, om det ens överhuvudtaget finns lyx på riktigt. Det är lite som med meningen med livet, vi har alla vår egen uppfattning om vad meningen med livet är. 

Ikväll skall jag göra absolut ingenting. Bara ta det lugnt. Den här veckan har varit ganska fittig så en hel kväll med relax känns inte helt fel. Ha en fin fredag alla!

20.05.2016 kl. 08:36

ATT BLI VÅLDTAGEN I SITT ÄKTENSKAP

"Ska man verkligen få säga nej till sex när man är i ett äktenskap"

 

"Jo det ska man absolut få"

 

"Är inte det ens skydlighet när man är i ett äktenskap"

 

"Men då blir det ju som en våldtäkt"

 

Ungefär så här gick paneldiskussionen i måndags på Efter Nio. Jag var helt chockad! Nämligen kvinnan som tyckte att det är ens skyldighet och ifrågasatte ifall man verkligen får säga nej är präst. Det är det som chockar mig allra mest, att en präst kan vara av den åsikten. Borde inte präster av alla människor klappa en på axeln och säga "det är okej, du ska faktiskt få säga nej". Alltså är inte prästen den som ska i allra högsta grad veta var gränsen går? Dessutom var ju prästen i fråga en kvinna, känner hon inte någon slags medkänsla med alla kvinnor som blir våldtagna? Ska inte vi alla kvinnor tillsammans kämpa för rättigheten att säga NEJ!?

Nu skjilde inte denna präst på mannen och kvinnan, utan talade om dem båda, så som jag förstod i alla fall. Det var väl det enda jag kunde relatera mig med. Det är ändå allt som oftast kvinnor som blir våldtagna och kränkta i olika samhällen, därför förundras jag över att man inte ens tar kvinnans sida i beaktan. Båda två ska ju självklart ha rättigheten att säga nej! Liksom, vad spelar det för roll även om man är i ett äktenskap? Vi är alla egna individer med vår egen vilja och vår egen lust. Man kan inte tvingas till att ha sex, då är det ju som en våldtäkt.

Visst, man har en skyldighet då man är i ett äktenskap att se till så att båda mår bra och man skall kunna sätta sin partners önskningar och behov före sina egna. Men sex handlar ju om lust, någon gräns måst det ju finnas! Inte vill jag alltid ha sex just då när Måns skulle villa det. Det måste man bara acceptera. Sen förstås har man en skyldighet att ta itu med saken om sexlivet försvinner helt och man inte attraheras av sin maka/make längre. Kanske menade denna präst just detta innerst inne, men hon fick det ut ur sig på ett helt annat sätt.

Man SKALL och FÅR säga nej till sex även om man är i ett äktenskap. Det skulle ju vara helt galet ifall man inte fick neka. Inte är det ju meningen att vi ska bli varandras slavar i ett äktenskap. Eller vad tycker ni?

EDIT: prästen i programmet använde sig av ett exempel där ett par inte hade haft sex på tjugo år. Men jag är ändå chockad över frågeställningen och vill därför problematisera detta ifall man inte skall få neka sex i ett äktenskap.

04.05.2016 kl. 10:29

Hej och välkommen!

Bloggen Vitatygtossor drivs av en 23-årig finlandssvensk kvinna, bosatt i Helsingfors. På bloggen kan du läsa om allt mellan människor&samhälle till sex&romantik. Ja, allt som ryms med i en helt vanlig vardag. Jeanette heter jag!

 

Instagram: jeanette.kos

E-mail: shanttu93@hotmail.com

 

 

 

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar