ÅRETS BLOGGARE ÅR 2017?

Den finlandssvenska ankdammen är väldigt liten vilket betyder att den finlandssvenska bloggvärlden är typ mikroskopiskt liten. Jag medger att jag inte aktivt läser varken bloggelitens eller andra bloggares bloggar, men jag har ändå någotlunda koll på vad som händer i bloggvärlden. 

På grund av den mikroskopiskt lilla världen är det kanske inte så konstigt att den numera traditionsenliga Blogg Galan också blivit ett forum där blogg grädden samlas. Många drömmer om att bli kända bloggare, men priserna tycks ju gå hem till samma adresser. I alla fall är det ju så för Carola och Amanda. Båda kvinnorna har nu vunnit pris två år i rad. Och visst, båda har ju bra bloggar och trogna läsare, men intressantare skulle det vara ifall det vore mer variation i den finlandssvenska bloggvärlden. Och nu kommer någon påpeka att dessa två vunnit sina två priser i olika kategorier, hey hello I know, men ändå. Det finns så många finlandssvenska stjärnor som också är värda ett pris. T.ex. jag själv, nå nej skämt, men nästan.

Då det handlar om elit och grädde blir jag lätt provocerad eftersom jag inte förstår varför det alltid måste uppstå en elit och en grädde. Som om bara eliten eller grädden skulle spela någon roll. 

Jag läste för ett x antal månader sedan ett inlägg om att det egentligen är så lätt att få pris i en blogg gala och att nästan vem som helst kan bli en känd bloggare i dagens värld. Inom Projekt-Jeanette tändes genast en glöd och jag märkte att jag någonstans djupt, djupt inne i mitt omedvetande la upp ett mål för mig själv: "Tänk om år 2017 är mitt bloggår". Jag tycker att alla ljuger som säger att de enbart bloggar för sin egen skull, get real! Jag bloggar för min egen skull OCH självklart hoppas jag också att mina tankar och budskap skall nå till en större publik. 

I inlägget radade man då upp typ dom viktigaste punkterna för att kunna få en stor publik och nå synlighet med sin blogg. Viktigaste av allt är typ att producera aktivt inlägg och det är där jag känner att målet för att bli nominerad i blogg galan 2017 kan bli allt för stort. Jag har allvarligt många gånger funderat på ifall inte de största bloggarna har ett heltidsarbete, påriktigt? Det kan komma flera inlägg per dag och då kan jag fundera "herregud har du inget annat att göra än att blogga?". Min blogg är viktig för mig men jag måste nog också ta hand om andra delområden i mitt liv.

Jag vet att jag har läsare och jag vet vad som lockar folk. Det är mina provocerande texter som får mest läsare, t.ex. mitt inlägg om socker och barn. Men tanken om att måsta producera provocerande texter dagligen känns lite omöjlig. Alltså antagligen skulle det kunna vara möjligt om jag prioriterade det så, så vem fan vet? Kanske är jag nominerad i någon kategori i blogg galan år 2017. 

Många skriver säkert tidsinställda texter, så jag förstår ju nog att ni håller på med annat också än era bloggar. Men själv föredrar jag färska bloggtexter. Tidsinlägg är inte rikigt min grej.

Nu är det säkert flera av er som tycker jag är elak och hemsk, men det enda är att jag efterlyser mer variation och en större finlandssvensk bloggarena. Det är allt och det är inte elakt eller hemskt. Ibland måste någon bara våga säga sanningen rakt ut.

Publicerad 15.01.2017 kl. 17:53

ATT ÄLSKA PRODUKTIVITET

Här sitter jag med mitt cola glas och det känns så bra. Om det är något jag älskar så är det produktiva dagar. Att känna att man faktiskt varit effektiv och gjort nytta under dagen, det är då jag mår som bäst i vardagen. Det att man går på jobb varje dag är ju också något, men jag känner ofta att jag måste göra något annat också för att det faktiskt skall vara en lyckad dag. Det kan vara allt från att göra hemsysslor till att studera. 

Jag som har fullt upp här livet så skulle man kanske kunna tro att jag har produktiva dagar varje dag men nähe så är det verkligen inte! Det går i perioder. Den här veckan t.ex. har varit helt hopplös. Varje dag då jag kommit hem från jobbet har jag slängt mig på soffan och tagit flera timmars tupplurar. Jag har känt mig så slut! Och det är just sådana dagar som får mig att känna mig så skit. Man vet att man har tusen saker att göra men inget blir gjort när man bara tar långa naps. Men så måste det också få vara  ibland. Det går ju i perioder som sagt. Då jag inte är produktiv känner jag en äcklig ångest och stress över att inte få saker och ting gjorda, det är ibland ganska jobbigt och hör ihop med mitt superwoman-syndrom, tror jag.

Att älska produktivitet och känna sig nöjd enbart då när man gjort en massa grejer kan ju vara lite skadligt också. Man börjar kräva ganska mycket av sig själv och nöjer sig inte med mindre. När jag börjar kräva för mycket av mig själv och mina to-do-listor blir allt för långa är det oftast som jag blir väldigt trött och mina kvällar slutar i timmars napping. Men jag tillåter mig ändå att ha sådana kvällar nu och då. Jag klarar mig ändå alltid och får allting gjort i tid. Det är tur att jag är effektiv på det sättet, sista minuten effektiv ibland också!

Idag har jag hållit på med en skoluppgift i timmar. Man skulle göra en podd i Kristendomens historia. I min podd berättade jag om Paavo Ruotsalainen, ganska roligt var det egentligen. Har lyssnat på podden flera gånger, tycker min egen röst är så behaglig haha! Efter det var jag ute och gå i en timme, det var jätteskönt att röra på sig. Mera av sådant tack.

Nu ska vi snart få gäster, min syster och hennes man. Jag ska unna mig allt möjligt gott och fortsätta dricka cokis.

Publicerad 07.01.2017 kl. 16:53

MINA TOPPAR OCH FLOPPAR ÅR 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Jag gifte mig! Det har jag aldrig gjort förut och hoppas att jag aldrig mera gör heller. Det var det finaste och mest perfekta bröllop någonsin, jag fick min Måns.

Genomdrev du någon stor förändring?

Kanske inte en så stor men ändå en förändring. Jag kände mig ganska missnöjd med mitt arbete och hade världens ångest övet det, mådde inte alls bra. Så jag sa upp mig från ett välbetalt jobb och sökte mig tillbaka till dagvårdsbranschen. Det bästa beslutet någonsin. Blev en totalt ny människa och kände mig lycklig igen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej och tur det, annars skulle man ju få världens press!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

2.7 självklart!

Dog någon som stod dig nära?

Nej och det är ju skönt.

Vilka länder besökte du?

Det här är roligt! Jag besökte Japan, Danmark, Holland, Frankrike, Tyskland, Sverige och kanske Estland. Tänk så många länder!

Bästa köpet?

Jag väljer här kanske brudklänningen. Den var så himla fin och jag kände mig som en prinsessa. Den skrek Jeanette på alla håll och kanter.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det var mycket som gjorde mig glad: bröllopet, bröllopsresan, mitt nya jobb och att jag kom in på magistersutbildningen, det är nog deffo mina toppar år 2016.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?

Ja alltså GUD jag vill ha mer träningsdisciplin!!! Hur kan det vara så svårt!? Jag är bestämd och duktig på allt annat än att TRÄNA. Flera träningsdagar ska det definitivt vara år 2017!

Vad önskar du att du gjort mer?

Nå ööööö TRÄNAT!

Vad önskar du att du gjort mindre?

Egentligen finns det inget jag önskat att jag gjort mindre av.

Bästa boken du läste i år?

Ja tyvärr har det nog blivit allt för få böcker i år, har inget bra att komma med.

Favoritprogram på TV?

Skavlan, På spåret, På resande not och Efter Nio. Märks det att vi tycker om att sitta i soffan och kolla på tv med Måns?

Största musikaliska upptäckten?

Ja alltså Sabina Ddumba är fan grym! Hon har säkert dykt upp tidigare än 2016 men jag har inte rikitgt koll på sådant. Men hon har varit min stora musikaliska upptäckt år 2016.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?

Att jag fick resa till Japan och att jag blev vice föreståndare, det ni!

Största framgång på det privata planet?

Att jag gifte mig och kom in på magistersutbildningen.

Vad spenderade du mest pengar på?

Nå sanningen är ju nog att jag spenderat mest pengar på att spara till boende och bröllop. Men bortsett från det så har mina pengar mest gått till kläder och donkken, deffo! Skäms inte alls!

Något du önskade dig och fick?

Jag önskade mig myskläder och presentkort och det fick jag i alla fall.

Något du önskade dig och inte fick?

Jag är tacksam för allt jag får. Önskar mig egentligen inte så mycket utan får mer än vad jag önskar.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Bra fråga, det var längesen. Jag ordnade födelsedagskaffe hemma hos oss, ganska tråkigt. Därför tänker jag slå på stort år 2017!

Vad fick dig att må bra?

Att jag bytte jobb och all tid med min underbara man.

Vem saknade du?

Inga personer men jag har saknat Sverige många, många gånger.

De bästa nya människorna du träffade?

Zero

Mest stolt över?

Att jag varit så ambitiös och verkligen försöker nå framåt hela tiden. Blev vald till styrelsen för Svenska Barnträdgårdslärarföreningen, det är jag stolt över.

Högsta önskan just nu?

Att ett mirakel händer nästa år. Må högre makter veta vad det miraklet är.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Nå helvete TRÄNA det är ett som är säkert. Kanske äta mindre på donkken? Men bara kanske.

Publicerad 29.12.2016 kl. 20:18

TRÖTT PÅ ATT VARA FÖR UNG

 

Ja, Gud ja! Åldersdiskriminering hörni! Jag är 23 år och har redan flera gånger blivit åldersdiskriminerad. Att vara en ung kvinna som är ambitiös och på vägen att bli framgångsrik är fan inte enkelt. Och jag kan nog nästan påstå att det är tusen gånger jobbigare att vara en ung, framgångsrik KVINNA än att vara en ung, framgångsrik MAN. Så är det bara.

Det som jag är mest trött på är att så många människor verkligen innerst inne tror så starkt på att bara för att man är ung så har man A) ingen livserfarenhet, B) ingen kompetens överhuvudtaget och C) att man inte vet något.

Ja okej, jag har inte samma livserfarenhet som en 50-åring men ta mig fan det betyder ändå inte att jag inte skulle ha NÅGON livserfarenhet alls. Det känns många gånger som om man är tvungen att rabbla upp sin hela livshistoria och det svåra man gått igenom för att man skall kunna få någon respekt eller få människor att inse att man nog har varit med om ett och annat TROTS att man "bara" är 23 år.

Så vill jag också påpeka att ålder och kompetens verkligen inte går hand i hand, inte en sekund! Om jag nu tänker på min egen bransch och mitt eget yrke: det finns de som har jobbat i 30 år och är medelålders men som verkligen inte är kompetenta för sitt arbete. Det finns faktiskt unga, nyexaminerade som klarar av barnträdgårdsläraryrket tusen gånger bättre än en gamyl. Så är det självkart inte svartvitt utan det går också vice versa.

Bara för att man är ung så betyder det inte att man inte kan något eller vet något. Ordspråket "don't judge a book by it's cover" stämmer så in i norden, det är sant till hundra procent. Jag tycker att det faktiskt är synd att inte samhället inser hur bra det är med unga och ambitiösa människor. Alla kan vi inte vara medelålders och redan ha en lång arbetserfarenhet, någon gång måste man ta risken och anställa t.ex. en ung chef. En ung chef kan vara bättre än tio äldre chefer. Jag har blivit en gång nekad ett chefsjobb bara för att jag är ung, de andra arbetarna skulle "ha haft svårt med en så mycket yngre chef". In my ass påriktigt, fy fan vad äckligt!

Jag är verkligen trött på att få höra hur ung jag är och hur jag ännu har hela livet framför mig. Ja tack, jag vet det riktigt bra själv utan att alla behöver påminna mig om det hela tiden. Bara för att jag är ung betyder inte att jag inte kan ta för mig, vara företagsam och göra en skillnad här i livet.

Den här låten med Sabina Ddumba är SÅ bra och prickar mitt i. Dock handlar låten enbart om kärlek men budskapet gäller allt här i livet. Att vara ung borde anses som en fördel, inte som ett hinder. Så ta för er och kämpa!

Publicerad 29.12.2016 kl. 19:10

I DE MÖRKASTE AV STUNDER

Söndagkväll klockan 18 och jag kan äntligen pusta ut. Jag har precis skrivit klart en essä i flickforskning och nu kan jag njuta av lite ledighet. Tills det blir måndag morgon och en ny arbetsdag väntar och som inte slutar då klockan ringer 17. Utan den fortsätter med en till essä i kristendomens historia.

Men tills dess ska jag njuta av att vara ledig. Jag ska äta chips, ligga på soffan och kolla på film. Man ska ta vara på dessa stunder för dessa lediga stunder är allt för få för tillfället.

Det är i de mörkaste av stunder man känner sig svag och tänker "är det här jävla slitet verkligen värt det?". Det är en fråga jag ställt mig själv mig många gånger den senaste tiden. Även om jag vet att det här är bara tillfälligt och även om jag någonstans djupt, djupt i mitt medvetande vet att det antagligen kommer vara så jävla värt det, så kan även den starkaste av människor känna sig svag och undra om det här jävla slitet verkligen är värt det.

Min familj har många gånger påpekat hur två människor som arbetar heltid inte kan ha råd med dittan och dattan. Nå, sparar man till lägenhet på allvar så har man inte råd med just någonting. Är man tvungen att vara tjänstledig två dagar per månad så är lönen inget att hänga i julgranen. Sanningen är att jag aldrig varit så här "fattig", inte ens under min studietid då jag studerade till barnträdgårdslärare. Fattig är jag ju inte på det sättet, eftersom jag har råd att sätta en stor summa pengar på bostadskontot varje månad och betalar hemska summor tillbaka till FPA, men fattig i den bemärkelsen att det som blir över är verkligen inget att hänga i julgranen. Men det är bara tillfälligt, det kunde vara mycket hemskare saker att tacklas med.

Det är också många som frågat mig "alltså hur orkar du med allt, hur har du tid?". Och då menar dom självklart hur jag hinner med heltidsjobb, magister studier och ett freelance jobb. Ja, hur orkar jag? Jag tycker det är roligt och jag älskar att ha många saker på gång samtidigt. Men under den här veckan har jag sagt flera gånger "VITTU jag orkar inte!". Och jag säger det för jag har varit så jävla trött och det finns hela tiden något som borde skrivas eller läsas. Även om jag tar lediga kvällar och tar långa tupplurer fast jag egentligen inte borde, så känns det ibland att man blir galen när det inte finns tillräckligt med fritid. Men sen igen, det här är bara tillfälligt. Våren kommer redan vara betydligt lättare och då kommer jag högst antagligen sitta och rulla på tummarna när det finns så mycket tid.

Men det är bara i de mörkaste av stunderna som det känns så här. Det är bara då när man ser hur alla andra reser runt omkring, hur alla andra redan har sin egna lägenhet eller sitt hus, eller när alla andra redan har en maffig lön. Det är endast då som det känns hopplöst och som tur är det inte ofta det känns så.

Om 5 år kommer jag stå där i min stilrena lägenhet med världens snyggaste outfit, planera vår följande resa och vara så stolt över att ha ett jobb som betalar mig bättre än nu. Då kommer det kännas varmt om hjärtat och jag kommer tänka att det var så JÄVLA värt det, vi lyckades!

Publicerad 23.10.2016 kl. 17:59

FRÅN FLICKVÄN TILL FRU

Som tonåring skulle jag gärna ha hört eller läst någon annans berättelse om att det finns andra som är blyga och livrädda, att man är det i tonåren men det behöver inte sitta i livet ut.

Vi kan börja i tidernas begynnelse. Jag fick min första puss då jag gick i 4:an eller kanske var det 3:an, men det var i alla fall en kille som heter Oskar. Mitt på skolgården i ösregn. Efteråt informerade jag mina vänner att jag aldrig mera tänker tvätta mina läppar. Så ljuvligt var det. Jag kom in i puberteten väldigt tidigt och min första mens fick jag då jag var 10 år. Kan ni förstå, 10 år! Dom andra flickorna i klassen satt hemma och böt klänningar på sina barbiedockor medan jag satt på toaletten, böt binda och käkade värktabletter för att jag hade mensvärk. Jag var säker på att mitt liv var över och att jag inte mera kunde vara barn.

Just på grund av att jag kom in i puberteten tidigt så utvecklades ju också mina former väldigt tidigt. Jag hade rumpa och enorma bröst redan i tredje klass. Jag såg ut som en riktig kvinna medan mina vänner var plankor och visste inget om könshår. Tänk i så olika världar man kan leva! Ni kan säkert också tänka er hur killarna kollade på mig, speciellt då jag var den enda i min klass som hade guppande bröst och en rörande rumpa. Detta ledde ju visserligen till att killarna började visa intresse för mig och min första "pojkvän" hade jag då jag var i 3:an eller 4:an, med samma kille som gav mig min första puss. På lågstadiet hade jag enbart "tekstarisuhteita", ni kanske vet. Man skickar bara sms men gör inget tillsammans. Det är ju förståeligt, man är ju bara ett barn. Då jag gick i 5:an blev jag ihop men en kille som gick i 6:an. Det var STORT, jag var ju med en äldre kille!

Så här var jag som flickvän från lågstadiet ända in till början på gymnasiet:

(och ja, man är ju ingen seriös flickvän på lågstadiet men det är en viktig del av identitetsutvecklingen enligt mig)

- Jag var SKIT nervös av att vara på tumis hemma hos någondera med killen. Jag kunde nog skicka en massa sms men HERREGUD då man egentligen skulle träffas. Har inhibera så många tiotals träffar och gett dom underligaste orsakerna, voi stackars alla dem som jag bara spelat med på grund av att jag bara varit så jävla nervös.

- Att äta framför en kille var ABSOLUT inte något som fanns i min världsbok. Har aldrig riktigt förstått varifrån det kommit men jag vågade verkligen inte äta framför killar. Gissa var jag vrålhungrig!

- Toalettbesök och pruttar var absolut inte heller något som fanns i min världsbok. Gissa hade jag en massa luft i magen efteråt då jag någon gång samlat på mig mod att faktiskt träffa en kille!

- Att vara utan smink var ett evigt dilemma, har alltid haft ett behov av att se perfekt ut i killarnas ögon. Har sovit många nätter med smink bara för att jag varit rädd att visa mig utan smink. Så jävla sjukt!

I gymnasiet började jag sällskapa i ett mer seriöst förhållande, tappade min oskuld och kunde äntligen släppa mina spärrar. Tack och lov för jag var ju redan lite orolig över att det var något fel på mig.

En annan störande sida som jag haft som flickvän är att jag ofta startade gräl. Ibland kändes det som att jag startade gräl bara för att gräla, det var mitt sätt att få uppmärksamhet. Men så träffade jag Måns och märkte att han var precis som jag. Han kunde starta gräl av absolut ingenting och då såg jag mig själv i honom. Jag insåg då att jag måste sluta med det beteende för jag måste ju handskas med det från hans sida. Jag kommer ihåg att jag talade om det här för honom och ju djupare vår relation blev, så kom vi också ifrån det beteendet.

Min relation med Måns har faktiskt utvecklat mig så mycket. Förstås har mina tidigare erfarenheter också spelat in en roll men tillsammans med Måns känns det som att jag fått utvecklats och nu fått blomstra som fru. Livet är nog en intressant resa. Att blicka bakåt ibland känns bra, då ser man att man nog hela tiden går framåt.

Publicerad 29.09.2016 kl. 19:23

DEN STÖRSTA AV DRÖMMAR

Jag är ju en väldigt öppen person och har inte svårt med att berätta om mina tankar, erfarenheter och åsikter. Ibland kan jag dock vara vidskeplig och tro att ifall jag säger högt en dröm (eller skriver den) kommer det aldrig att hända. Men sen igen, c'mon get back to reality.

Idag ska jag berätta om den största av drömmar. Den största av drömmar som också har en enorm rädlsa inom sig. Jag väntar så oerhört mycket på den dagen då jag får beskedet om att vi lyckades, att vi lyckades med ett mirakel. Ett mirakel som är ett resultat av kärleken mellan mig och Måns, dagen då vi får vårt första barn.

Jag har haft babyfeber säkert redan i ett år. Psykiskt och fysiskt är jag så redo, oh lord I'm ready! Ibland känns det som om min kropp skriker på att få bli gravid, så redo är jag! Som jag nämnt tidigare så tycker jag inte att det aldrig är riktigt tillfälle för att skaffa barn, man kan inte planera det fullt ut. Men då man äter p-piller så är man ju lite illa tvungen att planera det, i alla fall planera när man skall sluta äta p-piller. Nu har vi ju just börjat studera på magister nivå och vi sparar till lägenhet, så det är ju inte riktigt tillfälle för att skaffa barn. Jag vill ju bli magister och jag vill ju ha ett hem, så även jag måste medge att det inte rikigt är tillfälle just nu. Så snällt går jag varje månad och köper mina p-piller.

Även om detta är min största av drömmar så är det också min största rädsla. Eller barn i sig är jag inte rädd för. men jag är livrädd för att jag inte skall kunna få barn. Det skulle vara en hemsk jävla mardröm. Jag vet att världen inte kommer gå under ifall jag inte skulle kunna få barn och det finns ju alternativ. Men det skulle vara det hemskaste jag kan tänka mig just nu. På det sättet är jag lite nojig och tror att eftersom jag fått min man och fått den utbildning jag villat, så kommer något hemskt att drabba mig, just t.ex. med att jag inte skulle kunna få barn. Jag är verkligen livrädd för det.

Men jag försöker att bara tänka på det positiva och hålla mig lugn. Jag drömmer vidare tills det någon dag är dags för att oss att skapa ett mirakel. Den dagen jag blir gravid kommer jag fan tro på att det finns ett paradis!

Publicerad 11.09.2016 kl. 20:46

5 ORSAKER VARFÖR JAG ÄLSKAR BARNTRÄDGÅRDSLÄRARYRKET

1. Meningsfullt - Att arbeta som barnträdgårdslärare känns verkligen meningsfullt. Detta samhälle skulle t.ex. inte kunna fungera jämställt om inte det fanns daghem dit föräldarna skulle kunna föra sina barn. Dessutom känns det bra att konkret kunna hjälpa barnen och hjälpa dem växa och utvecklas.

2. Kreativt - Detta arbete är verkligen kreativt. Och med kreativt menar jag inte enbart att man får skapa tillsammans med barnen. Det krävs även kreativitet för att få verksamheten att fungera. Hur ska man locka ointresserade barn att leka och röra på sig, hur får man gruppen att fungera så att alla hittar sin plats, hur tar man i beaktan det enskilda barnet då det finns 23 andra och så vidare. Bara några saker att nämna.

3. Roligt - Framför allt är det ju roligt! Även om rutinerna är de samma, så ser varje dag annorlunda ut. Man vet aldrig vad som väntar en. Med barnen får man göra så mycket allt möjligt.

4. Människonära - Ja, på daghem arbetar man ju både med barn, familjer och personal. Jag tycker om att arbeta med människor så inom dagvården mättas nog det behovet.

5. Pedagogik - Pedagogik är min passion och som barnträdgårdslärare får jag arbeta med pedagogik på ett mångsidigt sätt. Varje barn har sina behov, sina styrkor och svagheter och min uppgift som barnträdgårdslärare är att hitta den rätta pedagogiken för alla.

Publicerad 30.08.2016 kl. 18:03

ATT BYTA NAMN

Jag satt just och skickade en massa arbets mejl då jag plötsligt märkte att alla mejlen var signerade med mitt flicknamn. Jag har ju bytt namn, J.W finns inte längre utan numera är jag J.K. 

För mig var det en självklarhet att jag skulle ta Måns efternamn, jag tror att vi inte ens någonsin diskuterade saken utan det var bara så. På det sättet är jag lite gammaldags att jag tycker att kvinnan skall ta mannens namn. Förstår inte t.ex. varför man skulle behålla enbart sitt flicknamn så att båda skulle ha olika efternamn. Ett gemensamt efternamn tyder ju på att man är familj, symboliskt men jag tycker att det har ett stort värde. 

Efter bröllopsresan var jag genast och fixade nytt pass och jag måste nog säga att namnbytet kändes officiellt först då när det stog på passet, då var det for real. 

Namnbytet har dock inte varit någon desto större grej för mig. Det fanns dom som sa åt mig att man får identitetskris då man byter namn men jag har nog inte fått det. Känner mig nog fortfarande som Jeanette även om efternamnet har bytts. Känns enbart naturligt.

En bild från lördagens kräftskiva hos mamma.

Publicerad 14.08.2016 kl. 20:58

HUR BLIR MAN EN BRA FÖRÄLDER?

Som med så mycket annat här i livet, funderar jag nu redan på hur man blir en bra förälder, innan jag ens har något barn. Men jag jobbar ju med barn och familjer och ser en och annan förälder så det är ju kanske självklart att man då själv också reflekterar över sina kommande fostringsprinciper.

Som barn (och vuxen) skriver man nästan allitd på mors- och farsdagskortet "världens bästa mamma" eller "världens bästa pappa". Så här i vuxenålder har man ju börjat inse att det inte alltid är så. Jag tror inte att man kan vara världens bästa förälder, en förälder som skulle toppa alla andra föräldrar i hela världen. Jag tror man kan vara världens bästa förälder åt sitt eget eller sina egna barn, och med egna barn menar jag nu inte att det måste finnas ett biologiskt band. Man kan vara det allra bästa för just sitt barn, men det finns inget svar på hur man blir världens bästa förälder.

Jag vill och behöver inte bli världens bästa förälder, även om jag gärna är bäst på det jag gör, men i ett föräldrasammanhang tror jag att det är lite väl ambitiöst. Men jag vill ändå kunna bli en bra förälder, det allra bästa för mina barn. Hur blir man det då?

Jag och Måns har pratat en del om hur vi skulle villa fostra våra barn. Vi har diskuterat språkfrågor, hurudant dagis och hurudan skola man borde välja. Ska barnen ha mycket hobbyn eller lite hobbyn? Ska den ena jobba mindre för att kunna vara hemma mera, och så vidare. Ni förstår grejen.

Det jag egentligen är mest orolig för är att barnet skulle välja en dålig bana i livet. Tänk om mitt barn inte kommer klara sig i skolan, tänk om mitt barn inte är intresserad av att studera och göra något av sitt liv, tänk om mitt barn börjar umgås med "fel" sorts människor. Tänk om mitt barn blir raka motsatsen till mig själv?

Jag funderade på det här senast idag då jag åkte till jobbet och jag sa åt mig själv: det är bara att acceptera det, du kan inte skydda ditt barn ifrån allt ont och du kan inte välja allt för ditt barn. Barnet, eller snarare ungdomen, måste ta sina egna beslut och då får man hoppas att det man försökt lära sitt barn har i den stunden burit frukt.

Det jag kan göra är att ge mitt barn sunda värderingar och ett stabilt liv. Det jag kan göra är att vara ett gott exempel, engagera mig i barnets liv och ge en massa kärlek. Det jag kan göra är att få mitt barn att känna sig älskad, finnas där för barnet och se till att barnet har det bra. Sen är det bara att hoppas att allt det i slutändan har gett något och att barnet lärt sig något. Man kan bara hoppas att det man ger är tillräckligt.

 

Publicerad 11.08.2016 kl. 19:51

10 SAKER JAG ÄLSKAR

Idag berättar jag om 10 saker som jag verkligen ÄLSKAR, var så goda!

 

1. VECKOSLUT - Veckoslut toppar listan alla dagar i veckan helt hundra procent. Jag uppskattar verkligen veckoslut och är så tacksam att jag har arbete där jag är ledig varje veckoslut. Att få vara ledig två dagar i veckan varje vecka är SÅ lyxigt, det känns allvarligt nästan som en extra tusenlapp i plånboken. Fredagkväll efter jobbet är den skönaste känslan för då har man allt ännu framför sig, helt underbart! Idag är det söndag och jag måst säga att det känns så fantastiskt att inte behöva ha söndagsångest för att man skall på jobb imorgon!

2. COCA-COLA - Eller cokis som vi finlandssvenskar säger. Cokis är min onda vana, min vana jag haft så länge jag kan minnas. Det är bara SÅ gott! Synd att det är skadligt för hälsan för cokis tycks jag aldrig bli trött på. Cokis är mitt vin, min öl, mitt vatten, min mjölk, yeah you got the point. Det bästa är cokis i vinglas med citron i, ay caramba!

3. BRUNCH - På senaste tiden har jag och Måns blivit lite av mästare på brunchar och vi har redan testat en och annan brunch här i Helsingfors. Det är så ljuvligt att sitta tillsammans med sin kära i lugn och ro och bara lappa mat på tallriken i mängder.

4. SEX AND THE CITY - Det är kanske den bästa serien någonsin! Har kollat alla säsonger och episoder säkert tusen gånger men kan aldrig få nog, jag kan bara titta om och om igen i timmar på den serien. Filmerna är också SÅ bra och dom kan jag också kolla på fast hur många gånger. Senast idag kollade jag på den första filmen. Något av det skönaste är att ligga i soffan och sätta på en säsong och bara kolla episod efter episod, tala om världens bästa avslappning!

5. SHOPPA - Shopping är ju nästan som mitt hobby. Jag verkligen ÄLSKAR kläder. Helt sjukt hur glad man kan bli av nya kläder. Samtidigt som jag försöker minska på mina konsumtionsvanor och vill bli av med onödiga utgifter, så är shopping något jag aldrig kommer att kunna lämna helt och hållet. Att nätshoppa på H&M är min favorit och min bravur. I säkert ett halv års tid har jag kollat igenom H&Ms nätshop innan jag lägger mig (har deras app ofc) och jag har märkt att jag känner till massor av plagg ute i folkmängden som är H&M, tala om att jag verkligen kan deras kollektioner.

6. PASTA - Pastarätter är aldrig fel och det slinker ner alltid. Tagliatelle är min favorit!

7. McDonald's - Tyvärr igen en dålig och ohälsosam vana men GUD VAD GOTT det är!! Jag tänker inte ljuga, frågar någon om vi skall gå på donkken så svarar jag nog JA! Chicken nuggets är min favorit. Och JA, jag vet och har sett alla världens dokumenter om hur maten är där but I can't help it! Något gör dom ju rätt helt klart när människor går dit hela tiden. Jag har också jobbat 2 år på donkken, det var mina två värsta år i hela mitt liv!

8. ORDNING OCH REDA - Det ska vara snyggt och prydligt runt omkring mig, annars har jag svårt att vara. Alla saker har sin egen plats dit sakerna hör. På kvällen kan jag gå omkring och plocka upp saker och sätta dem på rätt plats, annars kan jag inte gå och lägga mig. Och ja, det är viktigt att mattan på golvet ligger till rätt och precis på centimetern!

9. SVERIGE - Ja, vad annat kan jag säga än att jag ÄLSKAR Sverige? Varje gång jag lämnar Sverige svider det i hjärtat och jag får en sådan himla saknad. Kan inte riktigt förklara varför jag älskar Sverige men jag gör det, det är bara så ljuvligt där.

10. MIG SJÄLV - Imellan brukar jag säga på lek, "om ingen annan älskar mig så måste jag ju älska mig själv". Man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv. Jag är en unik person och själv tycker jag att jag är rätt så bra, rolig för det mesta, mycket modig och jag bjuder gärna på mig själv.

Lördagens brunch på Ekberg. Det var gott men ganska trångt.

Publicerad 07.08.2016 kl. 20:55

TACKSAMHET

Idag ska jag skriva om tacksamhet. Vi människor talar alldeles för lite om de saker vi är tacksamma för utan koncentrerar oss allt för mycket på att klaga och tänka på allt det vi inte har.

Eftersom det inte gått som typ en månad sedan vårat bröllop så är det kanske inte så konstigt att jag lyfter fram som först hur tacksam jag är över min man. Jag är så oerhört tacksam att just jag får älska Måns och att just jag är älskad av Måns, varje dag från morgon till natt. Han finns där för mig i både vått och torrt. Vi lyssnar på varandra, tar hänsyn till varandra och njuter av att få ha varandra. Jag kan vara precis mig själv och han kan vara precis sig själv. Kärleken hålls den samma vilka sidor vi än visar av oss, det är jag så tacksam för. Tack för att jag får vara din, mina kära, kära Måns.

Jag är även tacksam för att ha fått gå den utbildning jag villat, för att jag har ett meningsfullt arbete som gör att jag känner mig viktig men som också gör att jag kan ha ett eget hem och ett eget liv. Jag är också tacksam för att ha en familj, människor som finns runtomkring en alltid, familjen kan man alltid gå tillbaka till. Detta är saker som vi människor som har det bra, ofta tar som en självklarhet. Men för ännu fler människor är arbete, utbildning och ett eget hem något man bara kan drömma om.

Dessutom är jag tacksam för att genom giftermålet få vara en del av en alldeles ny släkt. En stor, tjock släkt full med underbara människor.

Jag är tacksam för att få leva ett tryggt liv i en värld där så många människor behöver gå otrygga.

Bilderna är tagna i Köpenhamn på sommaren då vi interrailade i Europa. Tacksam för det också!

Publicerad 01.08.2016 kl. 20:52

SISTA DAGEN

Jag har precis hållit en två timmars skolning om pedagogik. Idag är det min sista dag på Moomin Language School på heltid. Eller nästan sista dagen. Nästa vecka ska jag åka till Japan på arbetsresa SEN blir det semester.

Just nu känns det varken vemodigt eller glädjefyllt. Jag har en äcklig huvudvärk och det snurrar bara i huvudet allting som ännu ska fixas inför bröllopet. När jag kommer hem från Japan sover jag säkert i ett dygn. Att åka på arbetsresa genast efter sitt eget bröllop blir ju lite hektiskt. 

I augusti börjar jag som vice föreståndare på ett daghem i Helsingfors. Jag kommer arbeta i en 3-5 års barngrupp. Kombinationen mellan att arbeta på Moomin Language School och jobba på fältet känns just nu helt rätt. En kombination av båda världarna är just vad jag behöver, tror jag i alla fall. Därför behöver det inte kännas vemodigt att det är "sista dagen" idag.

Publicerad 30.06.2016 kl. 12:43

NÄR MAN INTE ÄR NERVÖS

Kom hem för en stund sedan med en tung matkass. Nu sitter jag i soffan med en cola och bara tar det lugnt, sköööönt!

Den här midsommaren kommer gå ut på att bara ta det lugnt för nästa vecka kommer vara crazy! Om en vecka är det bröllop och jag gifter mig med min livs största kärlek. Är jag nervös? Nej inte ett dugg. Är jag förväntansfull? JA till hundra miljoner procent! 

Många frågar är du nervös, är du stressad, känns det pirrigt? Och det börjar nästan kännas som att det är något fel på mig för jag är inte alls nervös, inte ett dugg. Jag tänker så här: om man väljer rätt och känner sig säker till hundra procent, då behöver man inte vara nervös. Och ja, jag vet! Man kan inte veta på förväg om man valt rätt, men det är ju lite roligt att tänka så. Just nu känns det som att det här är det rättaste någonsin.

Det känns absolut inte som att mitt liv kommer förändras drastiskt bara för att vi gifter oss, för det kommer det faktiskt inte att göra. Jag upplever inte heller att jag är tvungen att genomgå någonslags identitetskris bara för att mitt namn byts, som många andra tycks tycka. 

Jag gifter mig med Måns och vi kommer bli ett, perfekt! Vad är det att vara nervös för?

Publicerad 23.06.2016 kl. 17:02

DET HÄR MED VÄNNER

Det här med vänner är något jag länge tänkt skriva om.

För det första tycker jag att det finns en skillnad på vän och kompis. En vän är någon man är nära med och en kompis är någon som man inte delar de allra djupaste diskussionerna med, enligt mig.

Jag har varken mycket vänner eller mycket kompisar och det finns en orsak till det. 

Då jag gick i gymnasiet bestämde jag mig för att nu fan får det räcka, jag tänker inte mera vara någons dörrmatta! Under högstadietiden var jag den som oftast fick höra sist om alla fester, även om festen var typ i min granne. Jag var också den som man frågade sist att hänga med, om ingen annan kunde. Jag fick också många gånger höra "oooj förlåååt jag glömde helt att säga till dig också". Dessa samma vänner/kompisar hade jag också i gymnaiset och då orkade jag inte mera. 

Det är också väldigt ofta jag som hör av mig till mina vänner. Det tycker jag också att är superstörande. Det berättar bara att jag inte är lika viktig för den andra, varför skall jag då öda min tid på sådana människor?

Jag har inte "raderat" alla mina vänner, men jag har nog funderat mycket på vilka är värda att påriktigt ha kvar, vilka vill pårikigt också vara min vän. Så under gymnasietiden slutade jag hålla kontakt med sådana människor som helt enkelt inte var mina vänner påriktigt.

Jag har också alltid haft svårt med sådana människor som säger saker bara för att få dem själva att bli bättre. T.ex. "åååh jag är så glad att jag inte behöver jobba, speciellt inte på McDonald's, uuusch jag sku aldrig kunna". Eller "tur att min mamma betalar mitt gymkort så behöver inte jag fundera på vad det kostar". Liksom seriöst, är det så vänner skall bete sig speciellt då just jag jobbat på McDonald's för att skaffa mina egna pengar så att jag kan betala mitt eget gymkort. I något skede stod jag inte ut mera med sådan negativ energi så det bästa var att radera sådana människor. 

Sen går det ofta också så att man växer ifrån varandra och går mot olika riktningar i livet. För mig är det viktigt att jag delar intressen med mina vänner och är på någotlunda samma nivå med dem. Annars tycker jag att det är svårt att hitta något gemensamt, faktiskt. Jag har under åren haft helt sjukt roliga jobbkompisar som jag hängt mycket med och som betytt väldigt mycket för mig. Men sedan då man slutat på jobbet så har vänskapen också lite blivit. Men det är okej, det hör till livet. För någon vecka sedan var jag på en liten fest hos en kompis, där träffade jag flera av mina "gamla" kompisar, och just precis där påmindes jag igen om det faktum att jag har svårt att vara med människor vars liv är heeeeelt annorlunda än mitt. Nu menar jag inte att jag bara kan vara vänner med sådana som är exakt som jag, nej inte alls! Utan jag menar att jag måste ha många gemensamma faktorer med mina vänner, man måste känna att det finns någon slags connection. Svåra grejer att förklara!

Så med åren har jag konstaterat att det är mycket bättre att ha få vänner som påriktigt är dina vänner än en bunt med människor som du känner att inte egentligen vill vara din vän.

Thank GOD så har man sina systrar, sin familj och en underbar pojkvän!

Publicerad 22.06.2016 kl. 13:13